Den femte november betyder bonfire night. Den femte november betyder bränna mr Fawkes på bål, se elden svälja hans ondskefulla lemmar med sitt stora smärtsamma gap, höra hans panikslagna skrik på hjälp i den kalla novembernatten. Avfyra raket efter raket för att fira att skriken äntligen har tystnat och att han är borta. Borta. Borta.

Men mest av allt handlar bonfire night om London. Och med london menar jag inte staden utan människorna. Alla underbara varelser som gjort att dagarna som spenderats i denna ganska fantastiska stad flytit på som smält smör även de dagar man mest av allt har känt för att slita av sig håret och hänga sin arbetsgivare i det. För det fanns dagar då allt var hemskt. Ganska många dagar. Men det fanns alltid människor runt omkring. Som fattade exakt hur jobbigt det kunde vara att vakna och upptäcka att ett frukostkrig ägt rum på morgonen. Människor som fattade hur jobbig en dammsugarsladd verkligen kan vara. Hur jobbiga snoriga ungar kan vara. Utan dessa människor hade jag dragit för längesen. Nästan på en gång.

Men dessa människor finns. Och bonfire night reunion är en tradition jag redan älskar med hela kroppen. En fin tradition som får mig att istället klappa håret på plats istället för att vilja slita av det. Ett gäng blandade personligheter som kanske egentligen inte skulle umgås om det inte varit för detta. Det är mycket fint måste jag säga. Och för att vara sådär fint känslosam som jag har hört att man ska vara så måste jag säga att jag tycker otroligt mycket om er allihop.

/         a