Det finns människor som traskar sig framåt på livets stig utan att ta några omvägar. Bara knatar på, lugnt och mjukt trampar deras fötter i den silkeslena jorden, och för varje gång foten nuddar mark tränger det upp små rosa, mjuka, luddblommor mellan tårna. Där går de, rakt fram på stigen mot framtiden, varje steg är en njutning och varje andetag en känsla av välbehag. Ser de sig omkring kan de se en fjantig liten fjäril glittra förbi med sjungande vingslag. Deras stig går rakt igenom en disneyfilm. De jobbigaste som kan hända på deras stig är att en dvärg kommer fram och nyser dom i ansiktet.

Min stig ser lite annorlunda ut. För mig är det mer än ständig tävling mellan mitt liv och mitt livs liv.

I mitt liv går stigen genom en disneyfilm. Saker sker när dom ska, som dom ska, och precis varför dom ska ske. Alltid i rätt tillfälle. Det är lite som ett kugghjul. Alla händelser passar ihop och hjulet snurrar hela tiden på. Ungefär det jobbigaste som kan hända på stigen i mitt liv är att hitta  en liten snigel som har gått vilse som jag måste flytta och sätta på en liten blomma vid vägkanten. Sedan är det bara för mig att fortsätta min vandring på den glittrande stigen mot framtiden. Stigen som är fylld med älvor som trollar fram cupcakes så fort jag ser in i deras tindrande ögon. På stigen i mitt liv kan man äta hur många cupcakes man vill. På stigen i mitt liv är cupcakes ungefär det nyttigaste man kan äta. På stigen i mitt liv kan man välja precis exakt vad man vill ha. Man kan välja hur mycket pengar man vill ha. Man kan välja vem man vill gifta sig med. Vilka kompisar man vill ha. Allt. Allt är rosa och luddigt. Till och med fisarna är rosa och luktar jordgubb.

Sen har jag också mitt livs liv. Mitt livs liv har inte en söt snirklig stig mot framtiden. Mitt livs liv har för det första inte en, utan sjuhundrafemtioelva olika avtagsstigar. Sjuhundrafemtioelva olika val och ingenting som skvallrar om stigen är söt eller ful när jag tar mina första vingliga steg mot den osäkra framtiden. Mitt livs liv har även fått för sig att innehålla saker som inte ska ske. Då när jag med osäkra steg vandrar framåt på den hårda, kalla, stigen med vassa barr som tränger sig in i kroppen genom fotsulorna, då, då hoppar de fram. Sakerna som inte ska ske. Tar tag i min oskyldiga arm med sina kletiga illaluktande tassar. Drar ner mig i djupa, kletiga, illaluktande hål.

Mörka. Djupa. Kletiga. Illaluktande. Förbannade. Jävla. Hål.

Hål där jag tvingas sitta och sniffa fuktig jord och en odör av avföring tills näsborrarna sprängs av otrivsel. Hål som inte alls finns med i mitt liv.

Mitt livs liv stämmer sällan in på mitt liv. Väldigt sällan kommer de överrens. Ändå så får mitt livs liv väldigt ofta precis som det vill. Jag borde säga till mitt livs liv att sluta ta så mycket plats och låta mitt liv få bestämma lite också. Ta bort all illaluktande avföring och istället trycka in rosa, ludna, små blommor i näsborrarna. Det verkar vara mycket mysigare.

/            a