Egentligen är jag en ganska positiv människa. Egentligen. Det krävs inte mycket för att göra mig glad, nästan ingenting alls, det brukar komma av sig själv. Men efter två månaders varvning av olika sjukdomar, då den mesta tiden spenderats sängliggandes, glömmer man lätt bort dom där små extra bitarna som gör att glädjen flyger upp i rymden och snurrar runt några varv och bränner sig på lite olika stjärnor.

Som en konsekvens av detta har jag totalt glömt bort hur otroligt glad jag blir och hur otroligt underbart det är att springa i höstregn. Enligt mig är det den ultimata träningsformen. Om jag fick välja skulle jag installera ett gym med hösttemperatur och anordna regnmaskiner så det är fritt fram för varje enstaka liten människa att njuta året om. Det borde vara en mänsklig rättighet. Minst sagt.

Det är till och med så underbart att min kropp börjar springa helt av sig själv. Bara sådär. En kropp som blir anfådd av att gå till skolan skuttar helt plötsligt glatt på i den regniga världen. Den tar över huvudtaget ingen hänsyn till att den tillbringat de senaste månaderna liggandes och tappat i stort sätt alla muskler den någonsin har ägt. Skutt, skutt, skutt. 7 km senare hoppar den innanför dörren och sparkar av sig de blöta skorna, sätter igång och börjar städa som om inget hade hänt, och innuti finns en flicka som undrar hur fan det där gick till? Som tror sig ha alla möjliga sjukdomar i hela världen, cancer på alla ställen som går, prostatacancer inkluderat, alla virus som finns, alla hjärtfel, blodsjukdomar. Allt. Den enda sjukdom hon egentligen äger är en som inte farbror doktorn kan göra något åt. Något som kallas hypokondri.

Jag tror det är dags att slänga hypokondrin i en gödselstack och låta den förmultna med illaluktande kobajs. För hallelulja jag har en ganska frisk kropp trots allt. Även om jag äger ett par gälar.

/        a