Sitter med feberfrossa, en kopp te och irritation över att jag missar sittningen, missar! Det värsta är egentligen att jag KAN gå, alltså rent teoretiskt kan jag ta mina vingliga feberben och vingla bort till kalaset och kalasa järnet, visst kanske jag hamnar på sjukhus av ren utmattning, men jag KAN. Det hade känts så mycket bättre om jag befunnit mig flera mil ifrån. Då hade det blivit svårt. Då hade jag fått acceptera att jag är sjuk och inte kan resa flera mil för att gå på kalas. Men nu behöver jag bara vandra i 20 minuter för att hamna på kalaset - och då är det för jävligt.

Och i min deprimerade sinnesstämming kommer jag på mig själv att kolla flygpriser till London. Man kan flyga t/r för 250:- i november. Jag är ganska nära att boka, ganska nära alltså, jag saknar stället. Det gör jag faktiskt. Ganska otroligt mycket. Jag har till och med drömt om min au pair familj tre nätter i rad. Då känns det som ett återbesök till de sunkiga gatorna och ståtliga byggnaderna borde infalla rätt snart. Hur som helst, jag önskar att det borde infalla rätt snart, typ, nu.

/              a