Jag ska rösta på folkparitet, jag ska rösta på folkpartiet, jag ska rösta på folkpartiet. Ungefär så har det låtit i min hjärna de senaste veckorna. Med raska steg vandrade jag alltså ner till min gamla skola, även kallad vallokal, idag, varmt var det, fick ta av mig jackan och låtsas att det var lite sommar. Svettig och härlig nådde jag alltså mitt mål, ställde mig i ett vackert, blått, triangelformat bås och när jag precis ska till att stoppa i FP i kuvertet så ser jag som ovanifrån hur jag sträcker mig efter moderaterna, kryssar för rätt person och slinker ner det i kuvertet.

Snopen går jag fram och lämnar in mina små brev till de små damerna. När jag går därifrån vet jag inte riktigt vad som har hänt. Jag skulle ju rösta på folkpartiet! Jag vet fortfarande inte varför jag röstade som jag gjorde. Men på något sätt så känns det bra. Jag kanske är moderat. Även fast jag gärna vill tro att jag inte är det. Av någon ofarklarlig anledning som jag själv inte riktigt vet..

Tagga valvaka nu då!

Och jag hejar på ehh... ja, moderaterna tydligen.

/          a