Jag hör fortfarande folk i min ålder gå omkring och prata om vad dom ska bli när dom blir stora, jag pratar fortfarande om vad jag ska bli när jag blir stor, för ja, vad ska man egentligen göra då? Jag ser mig själv sitta i en tight åtsittande kavaj som riktigt tvingar mig att sträcka på ryggen och se så ordentlig och stelopererad ut som möjligt, ser mig själv sitta och titta i viktiga papper med bokstäver som med smidiga rörelser dansar sig fram framför ögonen på mig, ser mig själv ringa viktiga telefonsamtal samtidigt som jag helt naturligt drar på mungiporna för att blotta alla mina fantastiskt vita colgate-tänder för mina anställda. Ser mig köpa viktiga saker, som tjusiga skor. Högklackat. Ordentligt. Hej, här kommer jag, jag är vuxen och ordentlig och har stenkol på min fantastiska ekonomi. Ser hur det likt höstens bladvindar riktigt virvlar sedlar omkring mig från alla håll. Omsluter mig. Ja, tar hand om mig. Vi är här nu. 

Det är jag när jag blir stor. Så, vad är egentligen problemet?

Inget. Egentligen ingenting över huvudtaget. Förutom en enda liten detalj. Att jag redan är stor. Jag är vad man kallar vuxen. 20 år. Vuxen. En sån som barn ser upp till. En sån som åker på vuxenbiljett. Som sitter vid vuxenbordet. Som tar ansvar.

Egentligen borde jag ha min framtid planerad framför mig som ett schema. Det skulle kännas så mycket bättre. Istället går jag runt och funderar på vilken typ av utbildning som egentligen är bäst. Vilken som bäst kan få mig att nå mitt stelopererade colgate-mål.

Och egentligen så vill jag bara skriva. Liksom. På något sätt så får det mig att stanna.

Och precis som med allt annat, så önskar jag att någon annan kunde göra det åt mig, ta ett beslut.

Vad är det som gör att det är så svårt? Att ta ett beslut? Jag vill ju med mitt stelopererade yttre stå i en pengavind och känna att det faktiskt är på riktigt. Det borde inte vara så svårt. Därför tar jag ett beslut. Nu. Snart.

Jag ska.

/                 a