Om man skulle lägga ihop alla nya ord jag har lärt mig de senaste veckorna, skulle man utan tvekan kunna placera in mig i facket: högintellektuell kvinna, det är nog fler ord än siffrorna som krävs för att räkna dom.

Sammanfattningsvis: Ganska många.

Med dessa ganska många ord skulle jag kunna imponera på de flesta av människorna som på vår planet vandrar. Egentligen räcker det med att bara säga ett ord och genast byts den blonda silhuetten ut mot någon med svart läderportfölj som vet precis vad hon talar om. Genast klättrar man några extra steg uppför stegen mot högintellektuellt rykte.

Detta gör att man skulle kunna tro att jag med hjälp utav dessa ganska många ord skulle kunna yttra mig alldeles förträffligt i de flesta analyser och texter som mina fingrar får i uppgift att knappra in på tangentbordet. Tyvärr måste jag här göra er besvikna och tala om att så inte är fallet.

Mina fingrar hoppar ivrigt fram över tangentbordet i väntan på att hjärnan ska berätta om dessa ganska många ord som de sedan så vackert ska knappra in. Dock befinner sig hjärnan för tillfället någon annanstans. Någon helt annanstans. Inte över huvudtaget i de ganska många ordens oas. Inte alls.

Faktum är att min hjärna den senaste timmen har roat sig med att sitta och stirra på ett tomt dokument som väldigt tålmodigt väntar på att fyllas med ord och bokstäver, samtidigt som den funderat över varför februari har så få dagar, nästan tyckt lite synd om februari som inte får vara med och leka lika länge som de andra månaderna.

I dessa tankar finner jag inga högintellektuella ord. Och dokumentet förblir tomt. Tomt, ensamt och oklart.

/       a