Jag är inte helt säker, men jag tror jag precis hade slutat åttan, precis hade lämnat nithalsband, skinnkjolar och trasiga strumpbyxor bakom mig, precis hade delat min första folköl med tre andra fnittriga flickor i den svala försommarkvällen.

Jag tror det var ungefär då. Efter en lång period med högläsning av Vingklippt Ängel och ett ständigt sug att sälja min själ till Nine inch Nails , flera timmars långa diskussioner om hur orättvis världen är, flera timmars nattliga promenader med Kent i öronen.

Någonstans där efter denna period av att ständigt känna mig skyldig att göra revolt mot världen satt jag alltså i en bil. I en röd volvo på en parkering mitt i stadens centrum.

Jag hade precis räknat hur många kläder jag hade kvar som jag köpt när mina föräldrar levde tillsammans och vilka kläder jag hade skaffat mig efter det att dom flyttade isär. Kom fram till att jag numera endast hade tre plagg kvar från kärnfamiljstiden. Tre plagg. Snart var hela den tiden borta. Kärnfamiljstiden. Snart skulle hela klivet över till den nya anpassningen vara över. Snart skulle jag utan övertramp stå på den andra sidan.

På något sätt ett nytt liv. Ett liv som inte kunde vända tillbaka. Endast fortsätta framåt.

Ungefär där insåg jag det. Det här man säger om att livet går vidare, att tiden läker alla sår, även de sår som ingen annan ser.

En osäker tonårssjäl i en röd volvo med Ted Gärdestad, Come give me love, spelandes på högsta volym. Jag är inte helt säker men jag tror att jag i denna situation fällde min första tår på två år.

Inte av sorg. Mer av lycka. Lyckan över att äntligen kunna ta ett steg framåt.

Ni vet, att kunna gå vidare.

/        a