Plötsligt känns tiden man inte tillbringar med näsan i en bok så väldigt mycket mer värdefull. Den tiden man kan ligga i ett bad och stirra upp i taket. Den tiden man kan spränga trumhinnorna med för hög musik. Den tiden man kan bränna upp halsen med alldeles för varmt te och sedan chocka den med alldeles för kallt vatten - bara för friheten över att få göra det. Den tiden man kan göra ingenting. Just för att inte göra någonting. Den tiden som aldrig tidigare funnits. Tiden för ingenting. Nu är det här. Och jag skäms lite över att säga att jag gillar den.