Jag vet inte om det är för att jag någonstans tror att jag är övermänsklig. Eller om jag någonstans tror att jag föddes med samma hjärnsubstans som min bror. Men någonstans så tror jag alltså att det är fullt möjligt att tenta av två kurser samtidigt som man påbörjar en annan i helt olika städer med ganska många mil emellan. Någonstans där i planeringen måste vattennivån ha stigit från upp till halsen till över huvudet.

Och nu sitter jag här. Med vatten över huvudet och ingen tid finns att dyka upp för att andas. Inte egentligen. Den tiden det tar för mig att ta mig upp till ytan för ett andetag och sedan ta mig tillbaka igen är en tid som jag inte får tillbaka. På den tiden hade jag kunnat läsa en eller två sidor mer. Eller kanske till och med tre.

Att vara dränkt kan i många fall vara ganska jobbigt. Förutom det faktum att man inte kan andas ska man alltså i denna syrebrist försöka banka in information i hjärnan. Banka in information i hjärnan som är upptagen med att  skicka ut smärtsamma signaler till ryggen för att den har suttit böjd över en tjock bok alldeles för länge. Banka in information i hjärnan som gör allt den kan för att inte tänka, hur fan ska det här gå? hur fan ska jag hinna med det här? hur fan ska jag hinna äta, träna, sova, spy, leva, dö?, en hjärna som glatt försöker tänka att, oj, gud vad jag lär mig! Det här kommer gå så bra så. Jag kan ju. Faktiskt. Jag är duktig. Hjärnan kämpar och jag vill tro att den har lyckats övertala mig själv om att jag i alla fall har fått låna min brors hjärnsubstans för ett tag. Eller att jag åtminstone är omänsklig den här månaden.

Långt därinne i mig själv sitter ett litet ambitionsmonster som lovar mig själv att det kommer gå bra. Hur bra som helst. Ett litet ambitionsmonster som säger till mig själv att om, om du klarar detta galant, då kan du bli läkare. Ja. Absolut. Visst. Det kan jag bli. Läkare.

Men jag vill inte bli läkare.

Jag vill bli rik. Och att denna hemska månad ska ta slut. Försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

/         a