För någon vecka sen sa en vis man något väldigt klokt till mig. Någonting som sedan dess har fortsatt ringa i mina öron. Någonting som inte riktigt kan försvinna. Någonting som sitter som sten. En mening som väldigt bekvämt har gosat in sig i min hjärna och verkar ha planer på att stanna ett bra tag.

Egentligen är det inte meningens ord som får min hjärna att ta emot den med öppna armar, utan det faktum att meningen på något sätt måste innehålla magi, någonstans mellan orden måste det ligga något vitt, glittrande, litet magipulver. Något slags magipulver som utlöses varje gång meningen spelas upp i mitt huvud. Något som lika enkelt som att blåsa ut ett ljus blåser ut den osäkra viljan att ringa alla jag älskar och säga att jag håller på att dö i en hjärtattack. Får allt att försvinna. Bara sådär. Borta. Sveper in hjärtattacken i sitt vita pulver och lämnar mig med underbart jämna hjärtslag i natten.

Åh. Underbara älskade mening! Jag tror vi ska gifta oss!

Det är okej att ha ont.

/             a