Jag gråter ungefär två gånger om året. Alltså på riktigt gråter. Runda, blöta, salta, tårar. Ibland undrar jag om mina tårkanaler på något sätt har blivit fyllda med cement. Om tårarna jag försöker pressa fram stoppas av en hård, mörk betongvägg någonstans på vägen. Aldrig når sitt mål. Aldrig lyckas rulla ner längs mina kinder trots att jag ber dom göra det. Trots att jag vill gråta. Vill blöta ner hela kudden. Det går inte. Finns inte.

Egentligen borde jag vara glad. Jag gråter inte på sorgliga filmer, behöver inte bry mig om att mascaran kletas ut över hela ansiktet, behöver inte skämmas över att gråta vid jobbiga tillfällen. Men jag är inte glad. Jag önskar att jag kunde vara en av alla som sitter och snyftar till Titanic, en av dom som kan lyssna på musik, slappna av och låta alla känslor rinna ut. Det går inte. Jag är halvt gjord av sten. Jag försöker, försöker låtsas att jag gråter, ja, usch vad sorgligt det är, sitter och försöker torka tårarna som inte finns.

Att inte kunna gråta gör att jag chockas över mig själv när det väl händer. Om en tår får för sig att titta fram blir jag så chockad att jag hör av mig till alla jag känner, Vet du! Jag har gråtit! Jag grät idag!! Och det är skönt. Skönt att låta känslorna rinna ut. Så skönt att jag inte vill sluta. Vill fortsätta i all evighet. Tömma mig själv på tankar. På känslor. Riktigt känna hur jag mår. Lycka eller sorg.

Därför mina vänner är det en mycket speciell dag idag. En dag då detta har hänt. Jag har gråtit. Bland röda teaterstolar med människor som glatt klappar händerna, bland ljus som blinkar, bland skratt, applåder, folk som dansar. Bland allt detta fick mina tårkanaler för sig att låta droppe efter droppe sakta rulla nedför min kind. Inte på grund av sorg, egentligen inte heller på grund av lycka, mer på grund av en känsla som tränger sig igenom alla de murar jag bär omkring på. Helt plötsligt blir dom osynliga. En känsla som jag inte kan förklara, stolthet, avundsjuka, lycka. Jag vill också!

Jag vet inte vad det är. Men lyckas man få mig att gråta måste det vara någonting.

Eva, tack!

/                   a