Egentligen visste jag redan då. Då när bara ben i en vit sommarklänning hoppade upp och ner på en kärra klädd i björkris. Då när allt kändes perfekt, när jag med ett stort leende och stora ögon svepte blicken över folkmassorna som betraktade oss med blandad hatglädje, när trötta stämband kämpade för att sjunga med i Per Gessles, Det är över nu, då när det var över. Slut. Äntligen var det slut. För vi har tagit studenten.

Jag visste redan då. Visste att mitt leende som stolt visade upp alla mina tänder för världen inte berodde på att jag aldrig någonsin i mitt liv behöver skriva ett nationellt prov om jag inte hemskt gärna vill. Inte berodde på att det var över. Klart. Ett avslutat kapitel. Utan för att det var nu det började. Det dom kallar för livet. Det var nu det skulle ta fart.

Och jag kan inte förklara det bättre än någonting som med en duns landade på mina axlar och tryckte mig ner mot jorden. Mot verkligheten. Plötsligt var den där. Satt där på mina axlar och tittade ner på mina stackars tår som smärtsamt trängdes i de för små klackarna som jag några timmar tidigare tvingat på mina för stora fötter.Verkligheten, valen, livet. Pillade mig lite i håret, böjde sig med en långsam rörelse fram och viskade sedan tyst och försiktigt i mitt öra att, Nu är jag här. Verkligheten. Valen. Det dom kallar för livet.

Jag visste det redan då. Där. När blodet i lycka och glädje rusade snabbt genom ådrorna. Jag kommer aldrig nöja mig med bara ett val.

Jag kommer aldrig att nöja mig med en väg. Jag kommer aldrig att våga lita på någonting innan jag har testat något annat. Jag kommer aldrig att nöja mig utan att vara hundra procent säker. Jag kommer aldrig att nöja mig med någonting som är okej när man kan ha det fantastiskt.

Jag kommer aldrig låta verkligheten, valen och livet, föra mig genom mitt eget liv utan att få ut det mesta av det.

Därför packar jag återigen ihop delar av mig själv i flyttkartonger. Rensar återigen ut ett rum på en personlighet. Lämnar det vitt. Fläckfritt. Tar med mig själv och går vidare. Fortsätter att leta efter dessa hundra procent.

Och någonstans så vet jag. Det handlar inte om att hitta dessa i hundra procent i något annat. Inte att hitta hundra procent i en annan människa, i andra studier, annat arbete, annat land. Det handlar om att hitta hundra procent i mig själv. Handlar om att springa ikapp den del av mig själv som jag tappade bort där någonstans på vägen.

Jag vet inte vart den delen finns. Men den fanns inte här. Tragiskt nog måste jag ändå säga:

Jönköping, jag kommer sakna dig, er!

/ a