Tillsammans är man mindre ensam
Anna Gavalda.
Jag tänker låta namnet tala för sig själv. Jag tänker inte gå in på hur hon snurrar igång skrivarblodet i kroppen och får mig att skriva tio a4 utan att blinka. Jag tänker inte gå in på hur mycket hon får mig att vilja ta mitt pick och pack, flytta in i en skitig etta mitt i Paris, omringad av avgaser och baguetter, slå upp datorn och inte göra annat än att lyssna på alldeles för hög musik och låta inspirationen gå på högvarv. Inte göra annat än att skapa.
Jag tänker låta namnet tala för sig själv.
Men någon gång ska jag bo i Paris. Jag ska.
Jag lovar.
/ a
Jag går på samma gator tills dom vänder
Och jag frågar mig själv: Anna, var har du gjort av din skrivlust?
Tystnaden talar för sig själv. Men skrivlusten finns där, långt ingrötad bland organ och tentaplugg, tickar på som en tidsinställd bomb. Snart smäller den. Jag vet det. Den bara avvaktar.
Pinsamt nog måste jag ändå erkänna, dess oväntade försvinnande gör mig orolig, bildar en rund liten ångesttumör i magen. En ångesttumör som väntar på att sprängas. Leta sig ut i fingertopparna och dansa över tangenterna. Den kommer snart. Snart.
När som helst nu.
/ a
