Tystnaden talar för sig själv. Men skrivlusten finns där, långt ingrötad bland organ och tentaplugg, tickar på som en tidsinställd bomb. Snart smäller den. Jag vet det. Den bara avvaktar.

Pinsamt nog måste jag ändå erkänna, dess oväntade försvinnande gör mig orolig, bildar en rund liten ångesttumör i magen. En ångesttumör som väntar på att sprängas. Leta sig ut i fingertopparna och dansa över tangenterna. Den kommer snart. Snart.

När som helst nu.