Kära publik, det har blivit dags för någonting som vi alla har väntat på och för mig är det en stor ära att få stå här och presentera dessa musikaliska konstnärer för er.

Jag minns när jag precis hade fyllt tolv år, jag låg på golvet i mitt lila flickrum och lyssnade på ljudet från den skiva jag hade fått av min morbror i present, det här var på den tiden då livet egentligen inte handlade om vad man tyckte om att göra, utan mer vad man förväntades göra, en av dessa förväntningar som fanns i klassen var musiken. Egentligen så var jag inte så musikintresserad. Jag tyckte mest att det störde, det här med musik, att ljud i bakgrunden störde tankeverksamheten, liksom störde tystnaden. Trots det så var hela mitt skivställ fullt med skivor som Britney Spears, Westlife och Backstreet Boys, hela den där grejen som man skulle lyssna på. Det man skulle tycka om. Där stod de. Helt stilla. På en rad och gav mig egentligen ingenting förutom accepterandet av att vara som alla andra.

Det som slog mig den här kvällen, där jag låg på det kalla trägolvet och tittade på en hög med dammråttor som samlats under sängen, var att detta ljud inte var någonting som störde. Det var ingenting som var jobbigt att ha i bakgrunden, tvärtom, så var det behagligt. Det var fint. Lugnt och skönt. Det var en timme, en minut, och där stod tiden still.

Idag är musik någonting som jag har svårt att föreställa mig ett liv utan. Kort sagt är jag omringad av dessa musikaliska ljud vart jag än rör mig, hemma spelas det på stereon, på stan spelas det på radion, i löpspåret spelas det i ipoden, och på dansgolvet spelas det från dj-båset.  Precis som jag förut gillade att njuta av tystnaden, gillar jag idag att njuta av musiken, den musik som är jag, den sortens musik som lever, och den sortens skivor som inte står och samlar damm.

Till skillnad från de hippa artister vars texter under denna tid skulle mimas till på skolans talangjakt, som Britney Spears med ”hit me baby one more time” och Aqua med ”Barbie Girl”, så har denna grupps musik alltid varit någonting annorlunda. Deras musik har aldrig handlat om att skapa en hit som hela Sveriges befolkning ska gå och nynna till, det har aldrig handlat om att vara en i gänget, istället har det handlat om sanningen om att vara annorlunda, det har handlat om att skapa en känsla, en bild av någonting. En sanning. Och framför allt, att sanningen inte alltid är vacker.

Den dagen då jag fyllde tolv år, var egentligen inte den dagen då jag blev introducerad för ett nytt band, det var inte heller den dagen då jag lärde mig att acceptera ljud i bakgrunden utan att det skulle irritera min hjärnas brist på koncentration i dess effektiva tankeprocess, utan det var den dagen då jag förstod skillnaden mellan ljud och musik.

Bandet som vi nu ska få se räknas idag som Sveriges största rockband, och med tio släppta album och ett x antal festivalturneringar, är det få som inte har hört talats om dessa poeter.

Det är med stor glädje jag välkomnar upp på scenen, Kent.