Jag vet inte om det är för att jag undermedvetet tänker att jag ska ha någonting som håller mig sysselsat i framtiden, om det är för att jag inte har tid, om det är för att de är tråkiga, eller om det helt enkelt handlar om att jag är för lat. Men konstigt nog så står de där. Böckerna. Uppradade en efter en, med ett litet bokmärke i form av ett slitet gammalt kvitto från ica, h&m, eller någon annan viktig affär som retsamt kikar upp från mittuppslaget. Kryper mer och mer upp ur det tätt sammanpressade pappersfängelset jag har försatt dessa i. Hånar mig med dess existens. Läs ut mig!

Helt ärligt. Jag orkar inte läsa ut er. För varje ny mening som så vackert uppenbarar sig framför mina ögon bildas det sju nya meningar i mitt huvud. Detta gör att varje pressad papperssamling i bokform blir sju gånger så lång som den egentligen är. Alltså en roman som vanligtvis brer ut sig på 400 sidor,  har i detta läge sträckt på både gemener och versaler till en längd på 2800 sidor, någonting som helt plötsligt känns alldeles, otroligt, jättejobbigt att syna sig igenom. Väldigt jättejobbigt.

Alldeles för jättejobbigt.

Stackars små kvitton. Jag ska rädda er ur de tjocka romanernas våld. Men ni får vänta ett tag. Vänta tills hjärnan har slutat med dess nya lek att multiplicera varje verklighet i bokstavsform med sju. Vänta lite bara.

Ironsikt nog kan jag också erkänna att jag senast igår köpte ett nytt litterärt verk, som redan nu har inretts med ett kvitto från ica på 86 riksdaler som med en desperat blick kikar upp ur dess bokvåld, jag är ledsen lilla vän.

Du får nog vänta lite.

/ a