Jag tror det var för fyra dagar sedan. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Mikron brummade som vanligt på i den klassiska dygnsrytmen för att duktig smälta ihop 1 deciliter havregryn och 2 deciliter vatten till det överskattade fenomenet frukost. Mitt emot den tappert kämpande mikrovågsugnen, kämpade också den överskattade radioapparaten på för att genom bruset av en hes mansröst som var femte sekund byttes ut mot Erik Saades slagdänga, ”Popular”, förkunna att dagen skulle bjuda på växlande molnighet med risk för spridda skurar.

Mellan dessa två tekniska apparater stod jag, mellan oljuden, mellan havregryn och spridda skurar.

Och kanske var det just därför. Just därför som jag kom på den alldeles briljanta idén att diska ur den illaluktande konservsamlingen som bildats framför mina ögon. Just därför som jag med ett drag i en gammal konservburk med etiketten, Krossade tomater, lyckades gnida bort både tomatrester och ett halvt långfinger med den rosa diskborsten. Jag vet inte, men kanske var det just därför som illamåendet sköljde över mig som en våg av magsyror och tarmproblem, just därför som jag tio minuter senare fann mig själv ihopkurad som en köttbulle, yr och nyvaken, i soffan med en halv toalettpappersrulle hårt lindat runt det som tidigare föreställt mitt långfinger. Det som numera såg ut som en chorizo som råkat ut för en olycka i en spaghettimaskin. Det som numera målade världen röd vartefter jag försökte ta mig fram i lägenheten.

Men det var då. Fyra dagar, åtta timmar, och 14 minuter sedan. Nu har mitt finger till stor del återgått till sitt ursprungliga läge, så när som på ett djupt hack som vackert skvallrar om vad det har råkat ut för, ett hack som jag ser mig själv fylla med aceton.

Ett hack där jag låter den kemiska lösningen sippra ner under huden.

Jag har inget bättre svar på det än att jag nog gillar smärtan. Ni vet, den vardagliga smärtan, smärtan som försvinner.

Den finns bara någon sekund.

/                     a