Anna

Vissa föds med det. Vissa föds utan. Vissa föraktar det. En väldigt liten mängd av befolkningen beundrar det.

Jag är en av dessa människor som föddes med det. Med den där beundransvärda egenskapen som inte får ta emot annat än förakt. Den där egenskapen som skulle kunna beskrivas som den där sista kakan som ingen vågar ta. Den där kakan som man låter ligga kvar - orörd. Den där egenskapen som finns, den som syns, men som ingen av väluppfostrade skäl vågar se det vackra i.

Jag ser det vackra i det. Det vackra i att bära på någonting som för det mesta ställer till det för mig. Det vackra i att låta mina tår möta den kraftiga smällen i samma vägg varje dag. Det vackra i att skrivbordet alltid pryder mitt vänstra lår med ett blåmärke för att det varje dag står lite längre till höger än vanligt. Det vackra i att alltid tillaga dubbelt med mat för att hälften av den varje dag hamnar utanför kastrullen. Det vackra i att gå upp två timmar tidigare för att ändå få springa till skolan varje dag med skorna i handen.

Jag ser det vackra i att vara som jag är. För jag känner nog ingen som lever ut denna egenskap bättre än mig själv. Jag känner nog ingen som älskar den mer än jag. För den är ju jag. Det är ju jag. Denna föraktade beundransvärda egenskap.

Klantigheten.

Och jag skulle inte alls vara lika lyckligt lottad om jag inte fick leva med dessa blåmärken, dessa dubbla uppsättningar av matvaror, dessa dubbla uppsättningar av biljetter. Alla missade flygplan, alla gånger då himlen öppnat sig över mig under de mest passade stunder, all den genomsura packning som har fått klä mig i blöta kläder, alla de mobiltelefoner som har fått vara i min ägo. Alla nya nycklar som har fått smidas. Alla de gånger dessa försvunna nycklar har placerats på en smart plats hemma och jag har fått bära cykeln hem. Men framför allt, alla de gånger soporna har hamnat i kylen.

Jag vågar se det vackra. Och snälla, snälla, ta inte detta ifrån mig.

Jag vet inte vem jag är utan mina typiska drag, utan alla typiska kommentarer, utan att inte få höra "Vet du, Anna, jag är inte ens förvånad att det händer just dig", för det är inte jag heller.

Och jag vill inte bli förvånad. Förvånad över att någonting inte händer. För det händer alltid något. Och snälla, snälla, låt det fortsätta vara så!

/         a

Jo, men här sitter jag och utstrålar entusiasm och inspiration från mitt inre, mina porer riktigt pumpar ut intelligenta meningsbyggnader och fyndiga argument i små, små, svettbollar som bara är att plocka från kroppen.

Pump, pump, pump.

Tack. Tack. Tack.

Svettbollar fyllda med tankar som bara är att trycka in i det tomma dokumenten, som för övrigt inte alls förmedlar någon stress, där det så vitt och vackert lyser med sitt bisarra behov av uppmärksamhet.

Jo, men här sitter jag, lugn och fin. Realistisk och ansvarstagande. Planerande och saklig.

Här sitter jag och leker duktig student.

Och jag stör mig inte alls på de harklingar och nysningar som pågår vid bordet bredvid mig. För jag är fokuserad. Intelligent. Duktig och student.

Precis så som man ska vara.

/           a

Julia känner inte längre någon smärta. Ingen smärta, ingen sorg, ingen ilska, ingen rädsla. Ingenting. Det är som att hennes kropp har tagit ett kliv ut från en hög klippa. Väntar på att den smärtsamma dunsen mot marken ska slå henne i bitar. Väntar på slutet. Ett slut som aldrig kommer.

Hon visste det redan när hon öppnade ytterdörren. Såg hur tallrikar, speglar och glas låg krossade på det mörka köksgolvet. Hörde hans djupa, plågade andetag eka i vardagsrummet, hur han kämpade för att fylla lungorna med luft. Tyst och försiktigt klev hon ur skorna. Sicksackade mellan glasskärvorna och försökte smyga förbi honom in på sitt rum. Men det var försent, han hade hört henne öppna dörren, han hälsade på henne med hes stämma. Ville att hon skulle komma och sätta sig bredvid honom.

”Kom, berätta nu för pappa hur du har haft det i skolan”

Hon stod kvar. Visste att det inte skulle tjäna någonting till. Visste att det inte gjorde någon skillnad hur mycket hon än bad, lydde, eller kämpade emot.

”Lilla Julia, kom nu, hur gick provet?”

Hon borrade in tårna i den röda mattan. Höjde blicken och mötte hans iskalla ögon.

På en sekund var han framme hos henne. Slog hennes skolböcker ur famnen på henne, lyfte upp henne mot väggen, andades med sin unkna andedräkt i hennes ansikte och tryckte sig tätt intill henne. Hon tittade in i hans ögon. Ögonen som hon för så längesedan hade älskat och som hon för så längesedan hade hatat. Nu fanns de inte längre där, känslorna, det var som att stirra mot en tom vägg. Ingenting.

Han knuffade ner henne på golvet, slet av henne kläderna och knäppte upp sitt bälte, hon tittade upp i taket på de kala fläckarna där färgen hade flagnat. Tänkte att det behövde målas om. Hans händer tryckte hårt mot hennes kropp. Mattan rispade mot hennes rygg och om hon koncentrerade sig kunde hon höra hans rossliga andetag i hennes öra. Men hon kände ingenting.

Det fanns en tid då Julias verklighet var annorlunda. En tid då hon och hennes pappa hade varit som vilken far och dotter som helst. En tid då våldtäkt inte var lika naturligt som att gå och kissa. Nu var det inte längre så.

Julia vet att det är fel. Vet att om folk skulle se vad som egentligen händer mellan dessa väggar så skulle de agera annorlunda. Inte låta henne stanna. Men folk ser inte, det finns ingen som ser, inte ens de gånger Julia har ringt och gråtit till socialen och de har gjort hembesök så ser de. Ibland undrar hon hur långt det ska hinna gå innan folk vågar inse. Vågar inse att allt inte står rätt till. Krävs det att han ska våldta henne i lekparken för att de ska bry sig? Att hon ska bli gravid? Att hon ska bli slagen och ha blåmärken att visa upp? Att hon ska sluta gå i skolan? Sluta träna?  Sluta äta? Sluta leva? Hur långt ska det behöva gå innan samhället tar henne och andra barn på allvar? Hur långt ska det hinna gå innan det är försent?

Julia tycker synd om de barn som är i samma situation som henne. Om de barn som skriker utan att de vuxna hör. De barn som fortfarande har hoppet kvar.

Julia har inget hopp. Hon känner inte längre någon smärta. Ingenting.

/ a