Vissa föds med det. Vissa föds utan. Vissa föraktar det. En väldigt liten mängd av befolkningen beundrar det.

Jag är en av dessa människor som föddes med det. Med den där beundransvärda egenskapen som inte får ta emot annat än förakt. Den där egenskapen som skulle kunna beskrivas som den där sista kakan som ingen vågar ta. Den där kakan som man låter ligga kvar - orörd. Den där egenskapen som finns, den som syns, men som ingen av väluppfostrade skäl vågar se det vackra i.

Jag ser det vackra i det. Det vackra i att bära på någonting som för det mesta ställer till det för mig. Det vackra i att låta mina tår möta den kraftiga smällen i samma vägg varje dag. Det vackra i att skrivbordet alltid pryder mitt vänstra lår med ett blåmärke för att det varje dag står lite längre till höger än vanligt. Det vackra i att alltid tillaga dubbelt med mat för att hälften av den varje dag hamnar utanför kastrullen. Det vackra i att gå upp två timmar tidigare för att ändå få springa till skolan varje dag med skorna i handen.

Jag ser det vackra i att vara som jag är. För jag känner nog ingen som lever ut denna egenskap bättre än mig själv. Jag känner nog ingen som älskar den mer än jag. För den är ju jag. Det är ju jag. Denna föraktade beundransvärda egenskap.

Klantigheten.

Och jag skulle inte alls vara lika lyckligt lottad om jag inte fick leva med dessa blåmärken, dessa dubbla uppsättningar av matvaror, dessa dubbla uppsättningar av biljetter. Alla missade flygplan, alla gånger då himlen öppnat sig över mig under de mest passade stunder, all den genomsura packning som har fått klä mig i blöta kläder, alla de mobiltelefoner som har fått vara i min ägo. Alla nya nycklar som har fått smidas. Alla de gånger dessa försvunna nycklar har placerats på en smart plats hemma och jag har fått bära cykeln hem. Men framför allt, alla de gånger soporna har hamnat i kylen.

Jag vågar se det vackra. Och snälla, snälla, ta inte detta ifrån mig.

Jag vet inte vem jag är utan mina typiska drag, utan alla typiska kommentarer, utan att inte få höra "Vet du, Anna, jag är inte ens förvånad att det händer just dig", för det är inte jag heller.

Och jag vill inte bli förvånad. Förvånad över att någonting inte händer. För det händer alltid något. Och snälla, snälla, låt det fortsätta vara så!

/         a