Tänk att en så fantastiskt underhållande illustration av Karin Boyes, Ja, visst gör det ont, skulle få mig att inse någonting som jag aldrig har insett förut. Någonting som i princip har suttit framför mina ögon, tragiskt nog, konstant i två år. Någonting som skulle kunna skänka så mycket glädje. Så mycket hopp, tårar, och förtvivlan.

Min dator är utrustad med en webcam. Inte nog med det. Denna webcam har så fördelaktigt nog ett alldeles speciellt jag-har-ansiktet-fullt-med-brunkräm-filter, som man kan använda!

Är det inte underbart?!

Jag tror att jag är i exstas! Älskade brunkrämsansikte, välkommen tillbaka!

Yeeeee

Jag ska, jag ska...

Det är nära nu...

Åååh... tillbaka till tonåren. Tillbaka till högstadiet.

Hej.

/ a