Det är nästan fyra timmar, fyra timmar till att förflytta allt garderobsligt innehåll av substansen; tyg, till den fula plastmattan i hallen. Fyra timmar till att bestämt svälja ner den stora tumörliknande klumpen i halsen som uppkommit av det förtvivlande faktum att jag inte har några kläder.

Förtvivlan över att jag den närmsta tiden kommer vara tvungen att naken vandra fram längs skolans korridorer. Det kommer bli precis som i de där drömmarna man kan ha. Ni vet, när man går till skolan och plötsligt märker att man har glömt ta på sig byxor. Eller tröja. Eller allt. Förtvivlan över att bli utskrattad i mina trasor. Över att de enda gamla trasor jag har får mig att se tjock ut. Som en valross, hej, här kommer jag, ja jag vet, jag har under natten gått från människa till valross. Det ska vara helt naturligt har jag hört.

Förtvivlan över situationen som får min tumörliknande klump att vilja spricka. Vilja öppna fönstret och spy salta tårar över de små dagisbarnen nedanför. Visa dem att livet inte alltid är som man vill. Att det finns dagar då kroppen vägrar kläs in i någonting av materialet tyg. Att det finns dagar då den hellre sladdrar runt som en dallrig valross.

Ett sista försök att inte brista. Så farligt är det inte. Det finns ju soppåsar, och lakan, och jag har hört att det är både bekvämt och uppskattat att gå i bikini i september.

Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen! Nehe.

Sväljer än en gång bestämt den stora tumörsliknande klumpen som snabbt är tillbaka för att plåga mig. Ställer mig irriterat i duschen. Förtvivlan. Förtvivlan över att hallen är beklädd i mjuka kulörer av alla dess sorter. Gråter tyst över det faktum att mina kläder inte får plats i garderoben.

/ a