Men gör något då! Jag försöker, i alla fall tror jag verkligen att jag försöker. Försöker se till att göra någonting. Tror att jag försöker med det mesta. Tror att det mesta inte sker för att det inte går. För att jag har försökt och insett att det aktuella försöket var ännu ett bevis på att någonting ligger bortom min förmåga att styra över mitt eget liv.

Nehe, det gick inte att ta en springtur idag, det bara gick inte. Var fysiskt omöjligt att få till. Omöjligt på grund av någon högre osynlig makt som istället tvingade mig att stanna inne och bevaka det trista och regniga vädret med en ohygglig lust att trotsa det med mina för stora löpartights som åker ner i knävecken och framkallar någon typ av krampaktigt upphopp hos min kroppshydda var femte minut för att diskret sätta dessa på plats igen.

Någonting gick snett där. Medan jag desperat försökte föra en diskussion med den påtagliga högre makten som så envist såg till att min kropp allt skulle ligga lealös i soffan som en för blek barbapappa hela dagen pågick i mina organ någonting av en inre kamp. Medan benen fylldes med någonting som kändes som tusen svartmyror i ett maratonlopp, fylldes armarna av små energiska ryck att knappra sig fram längs ett tangentbord, samtidigt som denna kamp mellan val av aktivitet pågick i mitt inre satte även hjärnan igång att pulsera i en otrolig lust av att fyllas med kunskap. Och där låg jag. En alldeles för blek barbapappa. Nedtvingad i soffan av någon högre makt som jag inte kan beskriva. Och med en otrolig lust att göra alla mina protesterande kroppsdelar till lags samtidigt. Och där låg jag. Och där gick tiden. Och där tog dagen slut.

Kort sagt. Idag har jag varken lyckats med att:

1. Plugga (i alla fall inte vidare mycket),

2 Skriva (i alla fall inte vidare mycket)

3. Springa (i alla fall ingenting alls).

Och allt detta för att någon utom min makt och mänsklighet hellre såg mig ligga på rygg och våndas över att jag inte fått någonting gjort. Dessa högre makter, vilka är de?

/           a