Anna

Man ska inte dra alla över en kam. Det vet jag. Det sitter liksom inpräntat i min hjärna. Inte dra alla över en kam. Dessvärre lämnar dessa mig inget annat val, jag måste få trycka ihop er alla till en minst sagt oomtyckt liten boll, för jag kan överhuvudtaget inte komma på vad som skulle vara bra med er.

 

På något sätt har ni liksom invarderat världen med er irriterande existens. Och det är inte för att jag inte tycker om er personligen. Jag står inte i nära relation till någon av er art så det kan jag omöjligen uttrycka mig om. Det är väl mer det att ni finns överallt. Det är som att ni representerar en kull på fem år istället för ett. Överallt.

 

Som björkpollen en tidig sommar sprider ni en allergisk reaktion över hela Uppsala stad. Gör det omöjligt för oss stackars normala årskullar att missa att ni finns. Jag har fattat det nu. Det räcker nu. När ska ni inse att det räcker?

 

Ge upp. Ni är för små. Åk hem. Försvinn.

 

92:or.

 

/          a

Jag hör fortfarande folk i min ålder gå omkring och prata om vad dom ska bli när dom blir stora, jag pratar fortfarande om vad jag ska bli när jag blir stor, för ja, vad ska man egentligen göra då? Jag ser mig själv sitta i en tight åtsittande kavaj som riktigt tvingar mig att sträcka på ryggen och se så ordentlig och stelopererad ut som möjligt, ser mig själv sitta och titta i viktiga papper med bokstäver som med smidiga rörelser dansar sig fram framför ögonen på mig, ser mig själv ringa viktiga telefonsamtal samtidigt som jag helt naturligt drar på mungiporna för att blotta alla mina fantastiskt vita colgate-tänder för mina anställda. Ser mig köpa viktiga saker, som tjusiga skor. Högklackat. Ordentligt. Hej, här kommer jag, jag är vuxen och ordentlig och har stenkol på min fantastiska ekonomi. Ser hur det likt höstens bladvindar riktigt virvlar sedlar omkring mig från alla håll. Omsluter mig. Ja, tar hand om mig. Vi är här nu. 

Det är jag när jag blir stor. Så, vad är egentligen problemet?

Inget. Egentligen ingenting över huvudtaget. Förutom en enda liten detalj. Att jag redan är stor. Jag är vad man kallar vuxen. 20 år. Vuxen. En sån som barn ser upp till. En sån som åker på vuxenbiljett. Som sitter vid vuxenbordet. Som tar ansvar.

Egentligen borde jag ha min framtid planerad framför mig som ett schema. Det skulle kännas så mycket bättre. Istället går jag runt och funderar på vilken typ av utbildning som egentligen är bäst. Vilken som bäst kan få mig att nå mitt stelopererade colgate-mål.

Och egentligen så vill jag bara skriva. Liksom. På något sätt så får det mig att stanna.

Och precis som med allt annat, så önskar jag att någon annan kunde göra det åt mig, ta ett beslut.

Vad är det som gör att det är så svårt? Att ta ett beslut? Jag vill ju med mitt stelopererade yttre stå i en pengavind och känna att det faktiskt är på riktigt. Det borde inte vara så svårt. Därför tar jag ett beslut. Nu. Snart.

Jag ska.

/                 a