I brist på inspiration
Tänk att en så fantastiskt underhållande illustration av Karin Boyes, Ja, visst gör det ont, skulle få mig att inse någonting som jag aldrig har insett förut. Någonting som i princip har suttit framför mina ögon, tragiskt nog, konstant i två år. Någonting som skulle kunna skänka så mycket glädje. Så mycket hopp, tårar, och förtvivlan.
Min dator är utrustad med en webcam. Inte nog med det. Denna webcam har så fördelaktigt nog ett alldeles speciellt jag-har-ansiktet-fullt-med-brunkräm-filter, som man kan använda!
Är det inte underbart?!
Jag tror att jag är i exstas! Älskade brunkrämsansikte, välkommen tillbaka!
The Colloquies of Erasmus
We wear friendly smiles, all of the time
Den där skadan
Jag trodde inte att det skulle hända mig. Trodde inte att den humanistiska andan i mig själv skulle göra mig skadad. Göra mig ont. Få mig att fundera på om det är dags att ta papper och penna och sjukskriva sig. Linda in mig själv i prassligt duntäcke och stirra upp i taket tills dess att sjukan har lämnat min kropp. Tills dess att den inte längre följer mig vart jag än går, vad jag än läser, vad jag än skriver.
Arbetsskadan.
Pluggskadan.
Jag kan inte. Kan inte längre läsa en text, se ett framförande, skriva en text utan att slaviskt gå igenom för - och nackdelar med innehållet. Utan att hitta fantastiska utsmyckningar, metaforer, beskrivningar. Utan att hitta hemska särskrivningar, satsradningar, stavfel.
Det går inte. För det finns verkligen hemsk litteratur. Jag tänker inte här nämna några namn, men en fråga, hur kan de som är riktigt kassa få ge ut en bok? Dessutom, hur kan de som är riktigt kassa, sälja så pass bra?
Jag är besviken på samhället. Fylld av gnällighet. Nämn inget av detta i min närvaro.
Tack.
/ a
On Melancholy Hill
Det är nästan fyra timmar, fyra timmar till att förflytta allt garderobsligt innehåll av substansen; tyg, till den fula plastmattan i hallen. Fyra timmar till att bestämt svälja ner den stora tumörliknande klumpen i halsen som uppkommit av det förtvivlande faktum att jag inte har några kläder.
Förtvivlan över att jag den närmsta tiden kommer vara tvungen att naken vandra fram längs skolans korridorer. Det kommer bli precis som i de där drömmarna man kan ha. Ni vet, när man går till skolan och plötsligt märker att man har glömt ta på sig byxor. Eller tröja. Eller allt. Förtvivlan över att bli utskrattad i mina trasor. Över att de enda gamla trasor jag har får mig att se tjock ut. Som en valross, hej, här kommer jag, ja jag vet, jag har under natten gått från människa till valross. Det ska vara helt naturligt har jag hört.
Förtvivlan över situationen som får min tumörliknande klump att vilja spricka. Vilja öppna fönstret och spy salta tårar över de små dagisbarnen nedanför. Visa dem att livet inte alltid är som man vill. Att det finns dagar då kroppen vägrar kläs in i någonting av materialet tyg. Att det finns dagar då den hellre sladdrar runt som en dallrig valross.
Ett sista försök att inte brista. Så farligt är det inte. Det finns ju soppåsar, och lakan, och jag har hört att det är både bekvämt och uppskattat att gå i bikini i september.
Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen... Trycker in bristen på kläder i garderoben igen! Nehe.
Sväljer än en gång bestämt den stora tumörsliknande klumpen som snabbt är tillbaka för att plåga mig. Ställer mig irriterat i duschen. Förtvivlan. Förtvivlan över att hallen är beklädd i mjuka kulörer av alla dess sorter. Gråter tyst över det faktum att mina kläder inte får plats i garderoben.
/ a
