2010, min kära vän.
Nu är det snart dags igen. Dags för den överskattade traditionen. Dags för att lysa upp himlen. Andas in härliga mängder krut i lungorna. Bli besviken. Gå hem och undra varför den där stora förändringen som ska komma när ett nytt år träder in aldrig kommer.
Dags att fylla glasen och säga gott nytt år. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta. Men jag gillar inte nyår. Alls. Jag skulle hellre fira året någon gång i mitten på det som tack för att det finns, hej på dig, vi lever i nuet, i dig, i året som är nu, det skålar vi på! Nej. Sådant gör man inte. Man firar bort det gamla och in det nya.
Det är lite som att renovera. Ut med allt gammalt, bort med alla möbler från IKEA, i år ska vi inte ha möbler från IKEA, i år ska allt vara antikt. Gammalt. Andas med själ och hallelulja, väggarna ska absolut inte vara vita, nytänk, guld ska det vara, guld. Och så ska vi ha rökelser som slingrar sig ner längs väggarna så den söta doften riktigt flyttar in i porerna och när folk börjar fråga varför ens andedräkt luktar rökelse ska man vackert svara, det är 2011, känner du inte?
Och så sätter man igång och slänger ut allting. Allt. River ner tapeterna. Investerar i nya möbler, nya tapeter, nytt, nytt, nytt.
Och det är inte förns några dagar senare när man har välkomnat allt detta nya. När man sitter där i den nya gamla soffan där Gustav Vasa en gång suttit och kletat snorkråkor bakom soffkuddarna och beundrar det fantastiska nya 2011. I den där i den nya söta doften av rökelse i hela huset. Med de glimmrande guldväggarna.
Det är inte förns då man märker att hela huset fortfarande kryllar av IKEA - möbler. Hela huset är fortfarande lika vitt. Inte ett spår efter någon skimmrande guldvägg. Rökelserna som så fint skulle fylla hela kroppen, hela själen, bygga upp ett andligt väsen, byts plötsligt ut mot en unken doft av gammal pizza och backhoppning på tv.
Och man tänker men när händer det då? När smäller det om det aldrig smäller när det smäller?
Jag funderar på att sluta välkomna det nya året. Stackars år. Helt nyfött kommer det till världen och möts av raketer. Glittriga flickor som slirar runt i alldeles för höga klackar och ölfyllda pojkar som tävlar om vem som är starkast sätter genast allt sitt hopp på det nya året. Välkommen! Fyll oss med liv! Bli ett kanonbra år!
Nej. Stackars liten. Istället ska jag tacka det år som har varit. Tacka för allt. Medan alla hoppar på och välkomnar det nya 2011 som hungriga vilddjur och riktigt klöser sig in i det nya året ska jag ensam stå vid sidan av och tacka 2010. Skaka hand. Be 2010 hälsa alla nära och kära i himlen.
Tack 2010! (Och lite välkommen till 2011)
/ a
Dags att fylla glasen och säga gott nytt år. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta. Men jag gillar inte nyår. Alls. Jag skulle hellre fira året någon gång i mitten på det som tack för att det finns, hej på dig, vi lever i nuet, i dig, i året som är nu, det skålar vi på! Nej. Sådant gör man inte. Man firar bort det gamla och in det nya.
Det är lite som att renovera. Ut med allt gammalt, bort med alla möbler från IKEA, i år ska vi inte ha möbler från IKEA, i år ska allt vara antikt. Gammalt. Andas med själ och hallelulja, väggarna ska absolut inte vara vita, nytänk, guld ska det vara, guld. Och så ska vi ha rökelser som slingrar sig ner längs väggarna så den söta doften riktigt flyttar in i porerna och när folk börjar fråga varför ens andedräkt luktar rökelse ska man vackert svara, det är 2011, känner du inte?
Och så sätter man igång och slänger ut allting. Allt. River ner tapeterna. Investerar i nya möbler, nya tapeter, nytt, nytt, nytt.
Och det är inte förns några dagar senare när man har välkomnat allt detta nya. När man sitter där i den nya gamla soffan där Gustav Vasa en gång suttit och kletat snorkråkor bakom soffkuddarna och beundrar det fantastiska nya 2011. I den där i den nya söta doften av rökelse i hela huset. Med de glimmrande guldväggarna.
Det är inte förns då man märker att hela huset fortfarande kryllar av IKEA - möbler. Hela huset är fortfarande lika vitt. Inte ett spår efter någon skimmrande guldvägg. Rökelserna som så fint skulle fylla hela kroppen, hela själen, bygga upp ett andligt väsen, byts plötsligt ut mot en unken doft av gammal pizza och backhoppning på tv.
Och man tänker men när händer det då? När smäller det om det aldrig smäller när det smäller?
Jag funderar på att sluta välkomna det nya året. Stackars år. Helt nyfött kommer det till världen och möts av raketer. Glittriga flickor som slirar runt i alldeles för höga klackar och ölfyllda pojkar som tävlar om vem som är starkast sätter genast allt sitt hopp på det nya året. Välkommen! Fyll oss med liv! Bli ett kanonbra år!
Nej. Stackars liten. Istället ska jag tacka det år som har varit. Tacka för allt. Medan alla hoppar på och välkomnar det nya 2011 som hungriga vilddjur och riktigt klöser sig in i det nya året ska jag ensam stå vid sidan av och tacka 2010. Skaka hand. Be 2010 hälsa alla nära och kära i himlen.
Tack 2010! (Och lite välkommen till 2011)
/ a
Riot on an empty street
Jag försöker. I alla fall försöker jag ganska mycket. Kanske inte allt jag har. Det gör jag inte. Men jag försöker. Försöker koppla ihop de bokstäver som ögonen granskar med mitt förstånd. Försöker hitta det där sambandet mellan ord och mening. Försöker förstå vad det är jag läser.
Men det går inte. Min hjärna har tagit semester. Äntligen.
Jag är som den där figuren, den som stadigt står med fyra ben på jorden, den som istället för ett huvud bara har ett virrvarr av grönska och blommor, den som på hjärtats plats har en liten leende sol.
För varje gång min blick möter orden som hjärnan ska förstå. Varje gång jag försöker förstå vad det är jag gör så avbryts jag av ett onödigt stort leende som kommer från ingen annan än mig själv. Jag känner mig lite som den leende katten i Alice i underlandet onödigt glad för något onödigt litet. Och samtidigt något nödvändigt stort.
Orden och meningarna jag ska förstå får vänta. Vänta tills min hjärna kommer tillbaka från semestern. Vänta tills mitt förstånd går att greppa igen. För nu jag är upptagen med att se blommor och underbart doftande moln sprudla från den öppna boken med saker jag ska förstå. Upptagen med att känna mig onödigt, underbart, jävla glad. Upptagen med att dricka te, lyssna på musik och känna mig som den leende katten.
Han är ganska fin. Den leende katten. Jag funderar på att skaffa mig en rosa päls att svepa in mig i. Svepa in mig och mitt fjantiga leende till hjärta. Vi skulle kunna bli tvillingar. Jag och katten. Vi har ganska mycket gemensamt. Och om jag skulle vara ett djur skulle jag faktiskt vara en katt. Jag ser det framför mig. Det är en mycket vacker syn.
/ a
Men det går inte. Min hjärna har tagit semester. Äntligen.
Jag är som den där figuren, den som stadigt står med fyra ben på jorden, den som istället för ett huvud bara har ett virrvarr av grönska och blommor, den som på hjärtats plats har en liten leende sol.
För varje gång min blick möter orden som hjärnan ska förstå. Varje gång jag försöker förstå vad det är jag gör så avbryts jag av ett onödigt stort leende som kommer från ingen annan än mig själv. Jag känner mig lite som den leende katten i Alice i underlandet onödigt glad för något onödigt litet. Och samtidigt något nödvändigt stort.
Orden och meningarna jag ska förstå får vänta. Vänta tills min hjärna kommer tillbaka från semestern. Vänta tills mitt förstånd går att greppa igen. För nu jag är upptagen med att se blommor och underbart doftande moln sprudla från den öppna boken med saker jag ska förstå. Upptagen med att känna mig onödigt, underbart, jävla glad. Upptagen med att dricka te, lyssna på musik och känna mig som den leende katten.
Han är ganska fin. Den leende katten. Jag funderar på att skaffa mig en rosa päls att svepa in mig i. Svepa in mig och mitt fjantiga leende till hjärta. Vi skulle kunna bli tvillingar. Jag och katten. Vi har ganska mycket gemensamt. Och om jag skulle vara ett djur skulle jag faktiskt vara en katt. Jag ser det framför mig. Det är en mycket vacker syn.
/ a
White winter hymnal
Idag klockan två börjar julafton. Exakt klockan två. Då tänds ljusen, alla rim ska vara klara, och pyjamasen ska vara utbytt mot finkläder.
Innan dess är det fritt att göra lite vad man vill. Lite det man känner för.
Det är två timmar kvar. Mina syskon har stängt in sig på min systers rum. Ljuden skvallrar om att de bygger lego. Katten som inte får vara med sitter utanför och längtar efter sin husse. Jag sitter och funderar på varför jag inte har uppfyllt min 22 - åriga storebrors undermedvetna, innersta, önskan och köpt honom en legobyggsats i julklapp.
Det är två timmar kvar. Jag har lyckats ta på mig ansvaret att göra köttbullar. I år igen. Jag hatar lite att göra köttbullar.
Det är två timmar kvar. Vi har ingen kakao och jag ser ner på mina fingrar som med flagnande nagellack långsamt vandrar på tangenterna och tänker, jahaja, god jul, har vi något aceton?
/ a
First impressions of earth
Jag gillar den. Smärtan. Smärtan som får benen att vilja vika sig under kroppen som plötsligt känns 100 kilo tyngre än innan. Smärtan som påminner en om varenda muskel som finns i kroppen vid varje steg man tar. Smärtan som får handen att vilja gråta bara genom att låsa upp dörren. Smärtan som får en att känna att man lever. Smärtan som kallas träningsvärk.
Jag tror jag älskar den.
Jag tror jag älskar att göra någonting som jag inte ens är bra på.
Squash, och ännu en gång ställer jag mig frågan, varför har jag inte gjort detta tidigare?
/ a
Jag tror jag älskar den.
Jag tror jag älskar att göra någonting som jag inte ens är bra på.
Squash, och ännu en gång ställer jag mig frågan, varför har jag inte gjort detta tidigare?
/ a
Vår julskinka har rymt
Sara: Har du fått någon julkänsla än?
Jag: Mmm, jag hade julkänsla där vid första advent typ, men nu är den borta, känns som jul redan har varit.
Sara: Mjo, lite kanske
Jag: Känns som att man skulle kunna hoppa direkt till 2011
Sara: Ja! Nyår ser jag fram emot!
Jag: Jag ser mest fram emot ett nytt år..
Bitterheten slår igenom. Jag älskar jul. Jag älskar nyår.
/ a
Jag: Mmm, jag hade julkänsla där vid första advent typ, men nu är den borta, känns som jul redan har varit.
Sara: Mjo, lite kanske
Jag: Känns som att man skulle kunna hoppa direkt till 2011
Sara: Ja! Nyår ser jag fram emot!
Jag: Jag ser mest fram emot ett nytt år..
Bitterheten slår igenom. Jag älskar jul. Jag älskar nyår.
/ a
Will they wait for me and you, or just leave us both behind
Om 19 timmar går jag med trötta fötter efter en lång natt full med festligheter på tåget. Tåget som ska ta mig söderut. Söderut mot skratt, vänskap och timtals långa diskussioner. Söderut mot Växjö. Mot Ebba. Hos Ebba finns inga vassa kanter. Hon är lite som Jose Gonzalez - Heartbeats. Bara fin.
/ a
One night of magic rush, one night to push and scream
Och plötsligt står jag där framför mig själv. Välbekant, främmande, ny och gammal. Och jag tänker, vart fan har du varit?
I brist på kurslitteratur.
/ a
Heartbeats
Idag är en mycket fin dag på många sätt. I tio minusgrader på Jönköpings glashala trottoarer som aldrig har fått bemöta det kända fenomenet grus har glada studenter halkat runt med ett stycke uppsats i handen. Lasagne har landat i magen och lägenheten har nog aldrig varit så fin. Världen har förvandlats från hård och kantig till rund och mjuk och jag önskar lite grann att jag satt i ett glashus på Gustav Adolfs torg i Malmö. Önskar att jag kunde gosa in mig i den fina mjuka delen av människors generositet. Önskar lite att jag kunde gosa in mig Jose Gonzales mjuka stämma. Att det alltid kunde få vara såhär mjukt och luddigt. Känsligt. Utan vassa kanter.
/ a
Du är bara ett ansikte i mängden
En stilla undran över varför mina fingrar luktar soppa, varför jag inte äger en pennvässare, och varför mina försök till att plugga denna vecka istället har resluterat i detta:
Politisk kommunikation - nu kommer jag!
/ a
Ibland är en dröm det finaste man har
/ a
Saknaden efter något man aldrig har haft
I min hjärna bor det otroligt många tankar. Till och med tankar som inte får plats trycker bestämt in en fot bara för friheten över att få finnas där. Tankar som inte ens hinns med finns där. Tankar jag inte hinner tänka men som jag vet att jag har. Man skulle kunna säga att mina tankar är lite som myror, det föds tusentals varje sekund, hela tiden, pang, pang, pang.
Tusentals nya tankar. Idéer. Händelser. Hela tiden spelas de upp på min näthinna, om och om igen, tills de blir som ett mantra och jag inte har något annat val än att ge dom den tid de kräver. Tänka tankarna som kräver tanke. Och jag tänker tankarna. Och för varje ny tanke växer känslan över att jag måste våga ta nästa steg. Inte kan stå kvar där jag står med mitt järngrepp och kämpar mot den våldsamma vinden som försöker trycka mig framåt mot den osäkra framtiden. Försöker få mig att förstå att tillslut måste jag ändå ta det steget. Ta det förbaskade, jävla, beslutet om i vilken riktning jag ska vrida mina fötter när benen inte längre orkar kämpa emot i stormen och ger upp.
En helt onödig kamp om ett val som ändå måste tas. En storm som blåser så hårt att hjärtat börja frysa.
Ta ditt jävla steg människa!
Ja! Jag ska ta mitt steg. Jag ska ta mitt steg ut i en tomhet som jag inte vet vart den leder. Ett steg mot någonting nytt eller gammalt. Ett steg mot någonting som inte kan ta mig tillbaka dit jag tidigare varit. För så fort benen har gjort sitt val och låtit vinden föra mig dit den vill så slutar det blåsa. Slutar blåsa, myrorna går i kloster för att minska förökningen av tankar, och sakta men säkert begravs myra efter myra. Tanke efter tanke. Lugnt. En ny tomhet. En ny tomhet att med fria händer få möblera precis som jag vill. En ny tomhet som kommer bli bra i vilken riktning vinden än får för sig att ta mig när jag äntligen slappnar av och accepterar att jag inte kan stå kvar.
Gammalt eller nytt. Rädslan över att sakna någonting som man aldrig har haft. Släpp för fan och ta ditt steg!
Jag är trött på att det blåser. Jag har testat alla vindskydd som går.
/ a
He doesn't look a thing like jesus
Jag vet om det. Det har aldrig riktigt varit min grej. Det här med att lyckas hålla en mobil levande mer än någon månad. Jag ser upp till folk som lyckas med det. Verkligen.
Så med en mobiltelefon med en doft lika stark som en krossad kaffeböna ska jag med ett glatt leende traska in till de snälla mobilförsäljarna och be om en ny. Kanske en med plastfilter och stänkskydd.
Men denna gång var det inte mitt fel.
/ a
Så med en mobiltelefon med en doft lika stark som en krossad kaffeböna ska jag med ett glatt leende traska in till de snälla mobilförsäljarna och be om en ny. Kanske en med plastfilter och stänkskydd.
Men denna gång var det inte mitt fel.
/ a
