Idag är en mycket fin dag på många sätt. I tio minusgrader på Jönköpings glashala trottoarer som aldrig har fått bemöta det kända fenomenet grus har glada studenter halkat runt med ett stycke uppsats i handen. Lasagne har landat i magen och lägenheten har nog aldrig varit så fin. Världen har förvandlats från hård och kantig till rund och mjuk och jag önskar lite grann att jag satt i ett glashus på Gustav Adolfs torg i Malmö. Önskar att jag kunde gosa in mig i den fina mjuka delen av människors generositet. Önskar lite att jag kunde gosa in mig Jose Gonzales mjuka stämma. Att det alltid kunde få vara såhär mjukt och luddigt. Känsligt. Utan vassa kanter.