Bara tanken ger mig dåligt samvete
Men jag orkar faktiskt inte..
Jag vill ha ett normalt liv. Jag vill gå upp klockan sju, slänga i mig frukost, borsta tänderna i duschen, springa till jobbet, jobba, jobba, jobba, umgås, umgås, umgås, gärna känna att jag lever någonstans där i mitten, lunka hemåt när kvällen kommer med sitt mörker, slänga mig i soffan och äta pot noodle till middag, dricka vin med fina vänner på kvällarna, lyssna på musik, måla, skriva, träna. Jag vill göra vad jag vill. Jag vill inte ta hand om någon annan än mig själv. Jag vill känna mig effektiv.
Jag orkar inte med detta usla jobb som inte ens går att kalla för jobb. Kalla det: vara hemma hela dagarna fast hos en annan familj som du dessutom städar upp efter. Jag är så trött på det.
Jag älskar barnen. Jag älskar familjen. Jag hatar jobbet.
Men jag kan ju inte ge upp. Jag kan inte svika familjen och dra hur mycket jag än vill. Det vore inte schysst. Men snälla, snälla, ni som lever normala liv, normala liv som innebär jobb/skola på dagarna och ledighet på kvällarna, eller till och med ni som har nattjobb, vad som helst så länge ni har en skillnad mellan jobb och privatliv, snälla känn er nöjda för jag är så obeskrivbart avundsjuk.
/ a
Jag vill ha ett normalt liv. Jag vill gå upp klockan sju, slänga i mig frukost, borsta tänderna i duschen, springa till jobbet, jobba, jobba, jobba, umgås, umgås, umgås, gärna känna att jag lever någonstans där i mitten, lunka hemåt när kvällen kommer med sitt mörker, slänga mig i soffan och äta pot noodle till middag, dricka vin med fina vänner på kvällarna, lyssna på musik, måla, skriva, träna. Jag vill göra vad jag vill. Jag vill inte ta hand om någon annan än mig själv. Jag vill känna mig effektiv.
Jag orkar inte med detta usla jobb som inte ens går att kalla för jobb. Kalla det: vara hemma hela dagarna fast hos en annan familj som du dessutom städar upp efter. Jag är så trött på det.
Jag älskar barnen. Jag älskar familjen. Jag hatar jobbet.
Men jag kan ju inte ge upp. Jag kan inte svika familjen och dra hur mycket jag än vill. Det vore inte schysst. Men snälla, snälla, ni som lever normala liv, normala liv som innebär jobb/skola på dagarna och ledighet på kvällarna, eller till och med ni som har nattjobb, vad som helst så länge ni har en skillnad mellan jobb och privatliv, snälla känn er nöjda för jag är så obeskrivbart avundsjuk.
/ a
Vi som ljuger om att plugga på Oxford för att få vänner..
Det behövdes ett break. Ett break från storstadens buller, sirener, usla tunnelbanesystem och smaklösa kinakrogar till lågpris. Det behövdes lite mer springa i gyttja, rulla i lera, klättra i träd och klappa katter. Lite mer gullstad. lite mer Oxford.
(Plus...
... att där kunde man ge berit. Vilket var en himla lättnad för det har jag inte kunnat göra sen Frankrike 2008.)
/ a
Åhh..
Nej. Fyfan. Det har funnits bättre dagar, igår firade min alternativa friskhet (jag trodde nämligen att jag var frisk) med att gå 1 mil i rask takt med musik i öronen. Idag firar jag gårdagens promenad med frossa, tillfällig koma, och vad vore inte bättre än att vakna ur denna tillfälliga koma än av att spy genom näsan?
Ah.
Nu är jag både sen och sprider en odör av spya runt mig. Härligt.
/ a
Ah.
Nu är jag både sen och sprider en odör av spya runt mig. Härligt.
/ a
Hejeeee
Jag skulle vilja blogga, men det finns inte så mycket att säga, eller det finns för mycket att säga. Därför nöjer jag mig med att säga att jag är sjuk, inte har sprungit på snart en vecka - vilket mer eller mindre är en skandal, och att jag får sverigebesök om 15 dagar.
Dessutom skulle jag inte säga nej till att förflyttas till en strand i något varmt land och sola hela dagarna. Och ja, nu har jag sett Alice, dock gick jag och såg den med en feberhjärna som inte riktigt ville gå med på att ta in all info som den såg på skärmen, vilket slutade med att jag inte riktigt hängde med överhuvudtaget. Plus att mina 3D glasögon hela tiden åkte ner på näsan och killen som satt framför mig hade för långt huvud, ett riktigt tre vännerna och jerry huvud, så jag såg bara halva skärmen, så nej. Det var ingen succé, men jag ska ge den en chans till. Någon gång.
Nu ska jag kravla mig nerför trappan och försöka hitta någon typ av föda.
/ a
Dessutom skulle jag inte säga nej till att förflyttas till en strand i något varmt land och sola hela dagarna. Och ja, nu har jag sett Alice, dock gick jag och såg den med en feberhjärna som inte riktigt ville gå med på att ta in all info som den såg på skärmen, vilket slutade med att jag inte riktigt hängde med överhuvudtaget. Plus att mina 3D glasögon hela tiden åkte ner på näsan och killen som satt framför mig hade för långt huvud, ett riktigt tre vännerna och jerry huvud, så jag såg bara halva skärmen, så nej. Det var ingen succé, men jag ska ge den en chans till. Någon gång.
Nu ska jag kravla mig nerför trappan och försöka hitta någon typ av föda.
/ a
När det blir varma sommardar
Jag känner att det behövs en liten uppdatering här. Jag lever. Dock ett relativt rörigt liv just nu med skilsmässa, lögner, en mage som inte vill gå med på att behålla maten jag matar den med, och lite annat smått och gott, men jag lever, det är varmt och soligt och jag har firat detta med att införskaffa mig två par solglasögon.
Dessutom har jag idag promenerat i det fina vädret med mina nya brillor. Och imorgon är det dags att söka sig in på högskolorna till lilla svedala. Detta faktum gör mig lite deprimerad. Jag vet inte om jag vill flytta tillbaka och börja plugga nu, okej, jag ska fortfarande bo här 4 månader till. Men det är ju ingenting. Tiden går så fort och varje ny helg som kommer skapar en gnutta ångest över att denna drömvärld snart kommer att vara över. Jag vet inte om jag vill det.
Fast jag borde inte reflektera över detta nu. Allt är en enda röra och jag tror inte att jag fungerar riktigt som vanligt för tillfället.
Förresten har jag fortfarande inte sett Alice i underlandet, vilket ska ske, bara som en liten parantes för att göra er uppmärksamma på läget.
Två fjantbarn.
/ a
Dessutom har jag idag promenerat i det fina vädret med mina nya brillor. Och imorgon är det dags att söka sig in på högskolorna till lilla svedala. Detta faktum gör mig lite deprimerad. Jag vet inte om jag vill flytta tillbaka och börja plugga nu, okej, jag ska fortfarande bo här 4 månader till. Men det är ju ingenting. Tiden går så fort och varje ny helg som kommer skapar en gnutta ångest över att denna drömvärld snart kommer att vara över. Jag vet inte om jag vill det.
Fast jag borde inte reflektera över detta nu. Allt är en enda röra och jag tror inte att jag fungerar riktigt som vanligt för tillfället.
Förresten har jag fortfarande inte sett Alice i underlandet, vilket ska ske, bara som en liten parantes för att göra er uppmärksamma på läget.
Två fjantbarn.
/ a
Fem kilometer om dagen är inte nog
Jag får ofta för mig saker som jag ska göra, som att starta ett band, som att publicera en bok, som att bli konstnär, poet, kunna sjunga, springa sjuka maratonlopp som håller på flera dagar i sträck, göra en film, ja, det är mycket jag tycker att jag ska göra. Än mindre saker som jag verkligen gör, eller rättare sagt, slutför. Jag börjar ofta på alla dessa saker innan jag kommer på att det blir jobbigt efter ett tag, då ger jag upp ett halvår eller så innan jag kommer på att jag ska göra det igen, på riktigt den här gången. Och så brukar det hålla på.
Men nu, nu håller jag faktiskt på att spela in en film, på riktigt. Det finns ett filmteam, det finns en plan, det finns folk, folk som kan se till att planera så att mina idéer och impulser genomförs istället för att tappas bort någonstans på vägen på grund av min oförmåga att planera.
Inte nog med det, nej nu har jag nämligen fått för mig att ge den konstnärliga sidan av mig själv ännu en chans att förverkliga min konstnärsdröm.
Jag är inte speciellt estetisk. Jag vill gärna vara det. Men jag nöjer mig med att faktiskt sätta mig ner och göra detta som jag hela tiden pratar om att göra. Det behöver inte bli bra. Jag lever i alla fall ut min estetiska dröm. Huvudsaken är att jag känner mig estetisk, och det gör jag.
/ a
Men nu, nu håller jag faktiskt på att spela in en film, på riktigt. Det finns ett filmteam, det finns en plan, det finns folk, folk som kan se till att planera så att mina idéer och impulser genomförs istället för att tappas bort någonstans på vägen på grund av min oförmåga att planera.
Inte nog med det, nej nu har jag nämligen fått för mig att ge den konstnärliga sidan av mig själv ännu en chans att förverkliga min konstnärsdröm.
Jag är inte speciellt estetisk. Jag vill gärna vara det. Men jag nöjer mig med att faktiskt sätta mig ner och göra detta som jag hela tiden pratar om att göra. Det behöver inte bli bra. Jag lever i alla fall ut min estetiska dröm. Huvudsaken är att jag känner mig estetisk, och det gör jag.
/ a
Jag har tid
Det är när man kommer på sig själv med att äta frukost i duschen som man inser att man kanske har för många bollar i luften. Ibland undrar jag varför jag är så snäll, jag gillar inte den snälla sidan av mig själv. Den får mig att inte hinna med det som behöver hinnas med.
/ a
/ a
Med ögon som är rädda, för allting som kan hända, fast det redan hänt
Fan. Fan, fan, fan.
Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag bryr mig. Att jag känner mig påverkad. Jag hatar att inte kunna slappna av. Jag hatar att jag ser ditt äckliga ansikte överallt. I varje bil, varje rygg, överallt. Jag hatar att känna rädslan när någon sätter sig bredvid mig på bussen och lättnaden när den går av innan mig. Jag hatar det.
Men mest av allt hatar jag mig. Att jag ens bryr mig. Jag är inte en person som bryr mig, inte så, har aldrig varit.
Nej. Nu måste jag sluta med det. Jag blir galen. Jag hatar dig.
/ a
UPDATE
Förresten så gillar jag inte alls The Notebook. Inte alls. Det blir bara för mycket, sätter sig som en klump i halsen som jag får lust att spy ut, över hela boken. Jag har fortfarande 20 sidor kvar. Tvivlar på att jag kommer ens försöka ta mig igenom dom. Nej, det är inte vackert, det är för vackert. Det är inte vacker när man gråter. Man ska inte sörja när man läser.
Jag hatar mig själv. Jag hatar att jag bryr mig. Att jag känner mig påverkad. Jag hatar att inte kunna slappna av. Jag hatar att jag ser ditt äckliga ansikte överallt. I varje bil, varje rygg, överallt. Jag hatar att känna rädslan när någon sätter sig bredvid mig på bussen och lättnaden när den går av innan mig. Jag hatar det.
Men mest av allt hatar jag mig. Att jag ens bryr mig. Jag är inte en person som bryr mig, inte så, har aldrig varit.
Nej. Nu måste jag sluta med det. Jag blir galen. Jag hatar dig.
/ a
UPDATE
Förresten så gillar jag inte alls The Notebook. Inte alls. Det blir bara för mycket, sätter sig som en klump i halsen som jag får lust att spy ut, över hela boken. Jag har fortfarande 20 sidor kvar. Tvivlar på att jag kommer ens försöka ta mig igenom dom. Nej, det är inte vackert, det är för vackert. Det är inte vacker när man gråter. Man ska inte sörja när man läser.
VÅÅÅÅÅR
Jag kan inte släppa det. Det är helt underbart med vår. Det är helt sjuk vilken effekt det har på mig. Idag svettades jag till och med i solen! Ah.
Ikväll vill jag bänga ur totalt. Helt ärligt. Jag känner för att bara skita i allt och bara, ja, skita i allt. Annars vet jag inte hur jag ska klara av att jobba hela helgen. Det känns jobbigt. Jag är lat.
Nu ska jag göra något vettigt.
/ a
Hej och hå
Firar min förvirring med att söka sommarkurser. Jag ser mig själv ligga på en härlig strand någonstans i något härligt land och sola med datorn i högsta hugg och vara effektiv. Samla högskolepoäng. Det kan alltid vara bra.
/ a
Vad göra?
Idag är det bara 11 dagar kvar tills de magiska portarna på studera.nu öppnas. 11 ynka små dagar tills det är dags att avgöra vad man ska ägna sig åt resten av livet, nästan. Jag vet ungefär vad jag vill viga mitt liv åt, jag vet att jag borde börja på mina arbetsprover, men jag kan inte. Jag har inte visualiserat klart dom i hjärnan än, jag kan inte bara sätta mig och göra det, inte än. Jag måste få tänka ett tag först. Jag måste få göra det i sista minuten för att det över huvudtaget ska kunna funka.
Det är fint väder idag. Det gör mig lycklig. Jag har nu avverkat mer än hälften av tiden jag har tänkt tillbringa i detta land. Det gör mig deprimerad. Jag vet vad jag vill plugga. Det gör mig lycklig. Jag vet ingen som har tänkt plugga i de städer där min utbildning finns. Det gör mig deprimerad.
Jag känner mig förvirrad idag. För typ, allt.
/ a
Det är fint väder idag. Det gör mig lycklig. Jag har nu avverkat mer än hälften av tiden jag har tänkt tillbringa i detta land. Det gör mig deprimerad. Jag vet vad jag vill plugga. Det gör mig lycklig. Jag vet ingen som har tänkt plugga i de städer där min utbildning finns. Det gör mig deprimerad.
Jag känner mig förvirrad idag. För typ, allt.
/ a
Tim Burton
Hur kommer det sig att en stad som London inte riktigt håller på tiderna vad det gäller en världspremiär? Hur kommer det sig att medan resten av världen har världspremiär så väntar denna stad lite till, den som väntar på något gott, jo, visst. Dock trodde jag att världspremiär betydde att det alltså ska sändas överallt samma datum, samma tid, att det är det som är världspremiär.
Men jag får väl önska trevligt tittande till de som kan unna sig att gå på dagens världspremiär. Själv så ska jag ta den på fredag. Då är det nämligen världspremiär i England.
/ a
Godmorgon sol!
"I mars brukar det börja bli varmt"
- Och här kommer den, våren, den underbara härliga efterlängtade våren. Inte en dag för tidigt. Jag skänker lite medlidande till de stackars människor i världen som har samma väder året om, till de små stackare som inte vet vilken underbar härlig lycka man känner när man ser första blomman tränga sig upp ur marken, när man kan vandra planlöst en hel dag utan att frysa ihjäl och när solen värmer en i ryggen.
Samtidigt känner jag lite medlidande för er stackare som fortfarande skakar er fram i vardagen på svenska marker, men bara liiite.
/ a
- Och här kommer den, våren, den underbara härliga efterlängtade våren. Inte en dag för tidigt. Jag skänker lite medlidande till de stackars människor i världen som har samma väder året om, till de små stackare som inte vet vilken underbar härlig lycka man känner när man ser första blomman tränga sig upp ur marken, när man kan vandra planlöst en hel dag utan att frysa ihjäl och när solen värmer en i ryggen.
Samtidigt känner jag lite medlidande för er stackare som fortfarande skakar er fram i vardagen på svenska marker, men bara liiite.
/ a
