Anna

När jag var två och ett halvt år flyttade jag till Enköping. Dessförinnan hade jag bott i Norrköping. Förväntningarna var höga och att komma bort från Norrköpingsfolket och deras vackra dialekt gjorde mig inget. Förvisso var jag bara två och halvt så jag visste väl knappt vad förväntningar var, men jag vill gärna tro att jag var en smart liten unge. (Om man nu är smart för att man har förväntningar på Enköping. Sveriges tråkigaste stad. Man kanske är dum i huvudet om man förväntar sig något...)

Min första Enköpingskompis var en tjej som bodde några hus bort. Så fort vi flyttade in kom hon och frågade om vi kunde leka. Tro det eller ej, men jag kommer verkligen ihåg det. Hon hade på sig en rosa tröja med knatte, fnatte och tjatte. På magen såg man dom framifrån och på ryggen såg man deras bakdelar. Hon var några år äldre än mig och blev genast min förebild och idol. Allt hon sa var rätt. Allt hon gjorde var rätt. Så var det ju, för hon var äldre och visste allt.

Vi lekte nästan varje dag. Gungade och sjöng. Cyklade varv på varv runt den lilla lekparken som på den tiden kändes stor. Hon berättade mycket för mig. Som en tvättsvamp sög jag i mig allt hon sa. Hon hade ju rätt. Hon var äldre och mycket coolare.

"Att gå i trean är jättesvårt. Man får jäääätte mycket läxor."
Jag sög i mig det och bävade inför att börja trean. Som senare visade sig itne alls var så svår.
"Tjejer är bäst ingen protest, killar är bara ruttet fläsk."
Slurp sa det bara. Senare upptäckte jag att killar inte alls var ruttet fläsk.

Respekten för henne var obeskrivlig.
Men ingenting slår respekten för en av hennes systrar. Storasystern med det stora S:ett. H j ä l p säger jag bara. Hennes storasyster avskydde mig. Och jag avskydde henne. Så fort jag var där så slängde hon alltid ur sig någon taskig kommentar. Och lilla jag, som var en tvättsvamp, tog åt mig allt.
"Har du fått en svans?!" Sa hon alltid till sin syster, min vän, och flinade. Det låter kanske inte så farligt, men det var hemskt. (Anna, känner du igen dig?)
En dag lurade hon mig att om man skulle spola på deras toalett var man tvungen att först öppna dörren och vissla. Det låter sjukt, men jag gick på det. Lite generat öppnade jag dörren och visslade lite. Reaktionen från köket där StoraSystern befann sig var öronbedövande. Hon skrattade så hon grät.

Hela förra veckan när jag begav mig till skolan har jag mött StoraSystern. Hon är sig lik. Lika ful och ser lika surmulen ut.
Jag vet inte varför hon är här. Hälsar på sin syster och mamma kanske.
På måndagen såg jag henne genom bilfönstret. Jag vet att hon såg mig. Tänkte att "det var länge sedan man såg XXXX, undra om hon fortfarande avskyr mig för att jag inte var (och är) lika fet som henne.." På tisdagen mötte jag henne igen, då istället på cykel. Ett lite försiktigt falskt leende försökte jag åstadkomma med mina frusna läppar. Hon vände bort blicken.

Nu när jag tänker tillbaka på henne så inser jag hur förjävla surt liv hon måste ha haft. Som jag kanske förmedlat så har hon inte utseendet på sin sida, och ordet snäll fanns/finns inte i hennes värld. Hon hade en pojkvän under hennes tonår. Men denne blev sedan stulen av den äldsta systern. Systern med guldhåret och det varma leendet.

Men om jag ser den onda StoraSystern imorgon ska jag säga hej. Vem vet, hon kanske har förändrats. Vi kan ju hoppas på det. För hennes egen skull.

/gunilla

Det var trevligt i fredags. Mycket trevligt faktiskt. Det kändes som vi var på väg till en liten minifestival när vi satt där på tåget o laddade inför konserten. Jag, Gunilla och Karro. Festivaltrion liksom.
- Det är bäst om man är där i tid så man får en bra plats, tänkte vi så vi gav oss iväg så vi var på plats halv åtta, eftersom det var insläpp halv sju trodde vi ju att det skulle vara en del där, så vi blev lite smått överraskade när det nästan var tomt på folk. Det kändes inte som det var en pub heller kändes mer som man var hemma hos någon på hemmafest som man egentligen inte var bjuden på. Lite sådär lagom pinsamt. Vi stängde in oss på en toa och andades ett tag fjantiga som vi är. Men ju längre vi var där desto mer började vi gilla stället. Och jag skulle lätt kunna åka dit bara en kväll o hänga, det var liksom ett mysigt ställe, folk kom som dom var och var sig själva typ.

Markus var kalasbra! Men det som var bäst den kvällen var nog ändå sångaren i Autisterna som spelade som förband för Markus. Helt galet snygg var han. Jag stod med öppen mun och dräglade en liten dräggelpöl vid mina fötter. Och lyssna på det här, han sa "hej" till mig! Dessvärre var jag för hypnotiserad av hans vackra utstrålning för att säga hej tillbaka så det blev mer ett "heaeeh" eller något i den stilen, hypnotiserad som jag var kunde jag inte heller röra på mig så han fick lov att preja sig förbi mig, så jag fick chansen att sniffa lite på honom också. Även om jag kanske inte gjorde det eftersom jag var i chocktillstånd. Men i alla fall. Mitt undermedvetna fick sig nog en pust av honom i alla fall. Kärlek till honom.

Och kärlek till i fredags, det var supertrevligt, tack söta lilla fjantispepp för biljetten!

Markus Krunegård


Markus Krunegård


Autisterna


Autisterna
(Rockfoto.nu)

Puss på er!
/ Anna

Varför ska jag alltid ha oturen att bli av med saker?! Varför kan inte en skvätt med lite tur någon gång träffa mig?! Det är som att det är en olycksbubla runt mig och var jag än går så bringa jag otur med mig. Varför?

Första gången vi var i Taizé fick vi lov att sova i tält, de hade aldrig behövt sova i tält innan, hade alltid fått baracker, men eftersom jag var med fick vu tält. Precis när man började tycka att det här med tält är ju faktiskt rätt mysigt började det spöregna och regna in i vårat tält, vi fick sopsäckar att lägga våra kläder i av  några gubbar som sa att dom inte kunde göra med än så. Självklart så regnade det in som tusan där jag låg så jag vaknade mitt i natten av köld och vatten ända upp till knäna. 

Andra gången vi var i Taizé fick jag för mig att jag skulle sjunga i kören, jag och några andra som ville det gick för att anmäla oss, men självklart kom vi för sent och det fanns inga platser kvar, bara om man ville sjunga ljust som en pippifågel, och jag som inte ens kan sjunga sket helt enkelt i det då. Sen fick vi i alla fall reda på att vi skulle få sova i baracker. Yes. Äntligen lite tur! Tills jag fick reda på att lilla jag skulle få sova själv i en barack med folk som jag knappt kände, medan Emmy och Gunilla skulle få sova tillsammans. Det kan inte hända någon annan än mig.

Oturen förföljer verkligen mig. Jag blev ju rånad för typ tre månader sen. Blev av med allt, nycklar, mobil, plånbok. Allt. Och idag har inte turen heller fått för sig att besöka mig. Nej. Duktig som jag är skulle jag traska upp till stan med mina små fötter och lämna in två par skor på lagning, när jag märker att det har börjat spöregna, det första jag gör är naturligtvis att ramla i en vattenpöl mitt utanför skolan, exakt så att alla ska se också. Jag reser mig snabbt upp och fortsätter gå. Efter ungefär två meter gör jag samma sak igen, tjoff så ligger jag i en vattenpöl och sparkar som ett litet grodyngel. Jag skyndar iväg från skolan så fort jag kan och undviker vattenpölar. Bortbortbort från det pinsamma.

När jag har lämnat in skorna och känner mig lite stadigare på benen stoppar jag ner handen i fickan för att fiska upp mobilen o slänga iväg ett sms. Men. Var i helvete är min mobil?! Jag gräver och gräver mig längre mer i fickan i hopp om att jag ska lyckas gräva upp den ur tyget. Med gråten i halsen skyndar jag tillbaka till skolan och söker noggrant igenom mina båda olycksplatser. Men ingen mobil. Går till receptionen och frågar om någon har lämnat in en mobil. Men nej tyvärr ingen har varit här med en mobil. Du söker inga nycklar? Säger tanten. Nej, inga nycklar, bara min mobil. Ledsen lommar jag bort till teknikprogrammet och sätter mig och bloggar om min olycka. Jag vill ha min mobil.

Puss på er!
/ Anna

Medan jag sitter här och väntar på att ladda över alla bilder från idag så tänkte jag skriva ett kort inlägg..
Igår var jag och Anna barnvakt åt 4 knoddar. Klara, Hanna, Kille 1, Kille 2. Berättar mer om den spännande fredagskvällen någon annan gång känner jag. Men det jag vill komma fram till är att dom hade en asball peruk! Måste inhandlas innom snar framtid. Kanske en bra grej att önska sig till födelsedagen, eller jul? Spillerill. Fyller ändå 24 december. Aja, med min otroligt braiga mobilkamera försökte jag och Anna se lite småcoola ut med peruken på. Här kommer några bilder:

(Anna är så sablans snögg!) (öfvre bilden alltså)

Nej, nu är bilderna överförda! Så nu ska jag slänga ihop lite grunkor (om man läser det snabbt kan man tro att det står gurkor, men icke. G r u n k o r) sen bär det av till Tim. Bär är gott.
Puss! /ghunihllah

Idag är det ingen vanlig dag, för det är Tessans födelsedag! Grattis igen på 18-årsdagen fjantkorv! :)

Jag hade tänkt orka blogga lite nu, men känner att njaej, det orkar jag nog faktiskt inte. Jag tycker att det känns ansträngande att knappra på tangentbordet så det får nog bli ett meningslöst inlägg istället. Det är tre veckor tills jag fyller 18, det känns kuliruli, och jag och Karro har startat en blogg om vårat projektarbete så kolla in den HÄR, ursäkta den fula designen. Vi jobbar på det. Vi jobbar på designen har på bloggen också. Eller nej, Gunilla ska jobba med den har hon sagt, medan jag sitter och latar mig. Det känns härligt. Nej nu orkar jag verkligen inte skriva mer, måste kissa och har lovat pappa att spela hockeyspel, sen skulle jag vilja se MTV music awards också innan det har slutat, ligger lite efter i planeringen känner jag.

Puss på er!
/ Anna

Idag var det en, annaslutatränaförduharvarkenmusklerellersyre - dag, kan hända att det där med musklerna har någonting att göra med att kroppen inte får i sig tillräckligt med syre?

Svettig som en gris, flåsande som en överviktig flodhäst och med svarta prickar dansandes framför ögonen stod jag i alla fall och slog och sparkade så gott jag kunde på combaten, vilket mer såg ut som okontrollerat flaxande. Jag såg mellan mina svarta prickar att hon som stod framför mig var rädd att få en flaxspark i ryggen. Men precis när det ska komma till att börja tjuta i öronen och benen börja kännas som spaghettisladder så märker jag hur musiken byts ut. Vänta det här känner jag igen?... mina mungipor åker upp till öronen (kan hända att jag överdriver en smula) och kroppen känns helt plötsligt väldigt på g, att det känns som att jag står och andas genom ett sugrör känns helt plötsligt inte som någonting jag behöver bry mig om, min älsklingscombat - låt, Zombie med cranberries! Det spritter till i kroppen och jag kör järnet genom hela låten, sådär riktigt karatehårda slag och sparkar, skoja inte om att det fick mig att vilja börja karaten igen! Jag var på vippen att kuta ut därifrån och springa genom halva stan till dojon och smita in mitt i lektionen och vara med. Nu är det inte länge kvar tills nästa termin. Då jävlar ska jag använda de sju karatetimmarna i veckan till att slå mig lycklig. Bara för att jag säger att jag ska slå mig lycklig betyder inte det att jag sitter här och deppar, nej då, men jag känner att jag saknar att göra något som jag älskar.

Känner att det inte har laddats upp så många bilder här på senaste tiden, med anledningen till att både jag och Gunilla är två lata jävlar som aldrig orkar ta några bra bilder, så för att bryta detta ickebild-mönstret så laddar jag upp en vacker bild på mig. Njut.

Puss på er!
/ Anna

Vad luktar det om du sniffar lite nu? svar: grisbajs. Varför ska det alltis lukta grisbajs i Enköping? Varför måste det vara åkrar runt om hela den lilla staden, och inte nog med det, mitt i staden är det också fullt med åkrar, hela Enköping är en enda stor åker! Man kan inte gå någonstans utan att se skymten av en åker. Trevligt att vi har så bra åkermark. Men mindre trevligt att det alltid stinker grisbajs i någon del av staden. Vi borde göra om våran slogan från Enköping - Sveriges närmaste stad, till Enköping - Sveriges bajsigaste stad. Jag tror att det alltid luktar lite bajs här, men vi som bor här är ju vana så tänker inte på det, bara när det kommer en sån där extra grisbajspust. Det kan till och med vara så hemskt att dom skriver i tidningen och varnar om att det kommer lukta grisbajs i stan i några dagar. Men jag klagar inte, det är trevligt att få känna sig så nära naturen, om man vill kan man låtsas att man bor på landet. Vilket dom som bor i en riktigt storstad nog redan skulle säga att jag gör. Det är bara att acceptera att man är en grisbajsluktande lantis. 



Puss på er
/ Anna