Anna

Jag är rädd. Jag är rädd att resan hem kommer att bli min död. Allting går emot mig. Jag har inte kunnat boka buss till flygplatsen trots att jag har åkt dit två ggr på tre dagar, jag har alltid lyckats pricka in strömavbrott, jag har inte några pengar till att åka tåg (funderar dock på att planka). Jag älskar det underbara snöovädret som har kommit. Sådär en dag innan jag ska hem.

Och för er som inte vet så är snö och england inte den bästa kombinationen. Kan nog vara den sämsta kombinationen. Allting stannar. Allt stänger. Skolor. Tåg. Bussar. Vägar. Flygplatser. Familjer bunkrar upp med mat och håller sig innanför dörrarna tills kusten är klar och inte längre några vita flingor faller ner fråm himlen. Då ska jag ut. Ut på dom avstängda vägarna. Ta en avstängd buss. Till en avstängd flygplats. Ta ett avstängt flyg. Och landa i ett icke avstängt Sverige.

Någonting säger mig dock att detta är tecken på att jag inte ska ta flyget hem. Inte det flyget. Inte då. Att det är meningen att allt ska gå emot mig och att jag inte ska kunna ta mig hem. Ska jag lyssna på det och försöka fjäska ett annat flyg med mina goda vänner på ryanair, eller ska jag inte lyssna, hoppa på och kanske krascha i ett ishav och bli en guppande kropp utan själ?...

/        a

För er som orkar...

"People belive in god beacuse the world is very complicated and they think it is very unlikely that anything as complicated as a flying squirell or the human eye or a brain could happen by chance. But they should think logically and if they thought logically they would see that they can only ask this question beacuse it has already happened and they exist. And there are billions of planets where there is no life, but there is no one on those planets with brains to notice. And it is like if everyone in the world was tossing coins eventually someone would get 5,698 heads in a row and they would think they were very special. But they wouldn't be beacuse there would be millions of people who didn't get 5,698 heads.

And there is life on earth beacuse of an accident. But it is a very special kind of accident. And for this accident to happen in this special way, there have to be 3 conditions. And these are

1. Things have to make copies of themselves (this is called Replication)

2. They have to make small mistakes when they do this (this is called mutation)

3. These mistakes have to be the same in their copies (this is called heritability)

And these conditions are very rare, but they are possible, and they cause life. And it just happens. But it doesn't have to end up with rhinoceroses and human beings and whales. It could end up with anything.

And for example, some people say how can an eye happen by accident? Beacuse an eye has to evolve from something else very like an eye and it doesen't just happen beacuse of a genetic mistake, and what is the use of half an eye? But half an eye is very useful beacuse half an eye means that an animal can see half of an animal that wants to eat it and get out of the way, an it will eat the animal that only has a third of an eye or 49% of an eye instead beacuse it hasn't got out of the way quick enough, and the animal that is eaten won't have babies beacuse it's dead.

And people who belive in god think god put human beings on the earth beacuse they think human beings are the best animal, but human beings are just an animal and they will evolve into another animal, and that animal will be cleverer and it will put human beings into a zoo, like we put chimpanzees and gorillas into a zoo. Or human beings will all catch a disease and die out or they will make too much pollution and kill themselves, and then there will only be insects in the world and then they will be the best animal."

Okej.. jag kanske är nördig men jag älskar den här boken! - och ja.. jag tror ju faktiskt på gud, tror jag.. men jag tycker i alla fall att insekten är bättre än människan!


/         a

Jag gillar inte att ta 134:an hem mitt i natten. Jag gör det ogärna, jag väntar hellre några extra minuter i kylan för att kunna ta en annan buss, en bättre buss. Men igår var det så otroligt kallt att jag ett tag var rädd att mina fötter hade frusit fast i marken, jag riktigt kände hur ett tunt lager is höll på att bildas under fotsulorna, så när 134:an svischade förbi så hoppade jag in i ren panik. Värme! - Underbart. Kände mig riktigt nöjd med mitt val när jag tuffade på i en varm buss och tittade på fulla människor som hade snöbollskrig och halkade omkring på gatorna.

- Tills jag kom fram alltså. Tills jag skulle börja min vandring på en mörk, tyst, öde och lång gata. Vanligtvis brukar jag dra av mig skorna och springa hem, men det kändes inte som en bra idé eftersom hela trottaren hade förvandlats till en isbana, med en grushög här och där som någon smart filur hade slängt ut för att folk inte ska halka,  Om ni är duktiga och hoppar mellan mina fina grushögar som jag har lagt ut här så ska ni slippa halka omkring ska ni se, hoppa på, hoppihopp! - stackars alla gamla människor med sköra leder som får skutta omkring som små grodor mellan grushögarna.

Så jag började hoppa min väg hemmåt i mörkret, tills en polisbil stannade bredvid mig.

"Madame, are you alright?"

"Ehh.. yes?.." - jag är inte full som en kastrull, jag försöker bara klara av att ta mig hem utan att bryta alla ben i kroppen.

"Are you sure?.. Cause I saw a man following you.. where are you going?"

"Granville road.." - slänger oroliga blickar över axeln för att försöka få mig en liten glimt av denna någon som tydligen hade följt efter mig.
"Right.. I'll drive you there, get in" - han lutar sig fram och öppnar passagerardörren.

Snäll flicka som jag är så hoppar jag in i farbror polisen's bil.
"You shouldn't be walking all by your self on this road in the middle of the night.."
"No.. I know."
"Have you got any alarm?"
"Alarm?.. You mean in the house?" - varför ska han veta det?..
"No, a personal safety alarm"
"Uhm.. no.."
"You should get one"

Han stannar utanför mitt hus. Jag tackar för skjutsen och hoppar ut. Låser upp. Går in. Jag ska skaffa mig ett personal safety alarm.

/      a

Oh! Titta, gud vad bra, den tar vi, det blir ju jättebra! - Nöjd känsla som sprids i kroppen medan jag ställer mig i kassakön bakom en man i grön eskimodräkt, ni vet en sån, fluffig sak, men som inte riktigt är en päls.. Jättesköna.

Men! Vad är detta?! Ännu en perfekt sak! Åh, vad underbart, den tar vi också! - Raffar åt mig en extra julklapp precis innan det är min tur att gå fram till kassan och jag hivar upp mina saker, betalar, går ut och känner mig så otroligt glad över mina köp att jag unnar mig en chai latte på starbucks (hatar starbucks, så egentligen var det inte att unna sig, det var mest för att få lite energi för at orka kånka på alla kassar hela vägen hem)

Glad i hågen skuttar jag vidare, hoppar in på WHSmith och köper vackert guldpapper och snören att slå in med, åh, fin, fin, fint papper! Det MÅSTE jag ha! - Läser ej på etiketten som säger "Due the special quality of this wrapping paper, sticky tape is not recommended." (finns det o-sticky tape förresten?...) På tunnelbanan läser jag en underbar bok, UNDERBAR, för dom som inte förstod det, hoppar av, vandrar hemmåt, stannar ett tiotal gånger på vägen för att packa om och byta händer så att jag ska förhindra blodstopp i mina fingrar.

Sen sätter jag igång, gör mig redo med julmusik och en apelsin, sätter mig på golvet, lägger upp sax, tejp och fina snören och rosetter, klipper ut, slår om, tejpar, nehe?.. Ehh.. jaha, vad hände där? Tejpar igen. Nehe?... vad nu då? Tejpar igen, och slår lite lätt på tejpen för att den ska skärpa sig.. till ingen nytta...

När jag i alla fall har lyckats få det vackra guldpappret att sitta någorlunda (även om dom flesta tejpbitar har släppt), drar jag fram min fina resväska och testpackar lite, får trycka lite extra hårt för att få igen den, men det går. 12,5 kilo visar vågen. Jag har alltså lyckats köpa 12,5 kilo julklappar på en dag, och jag är inte ens klar, och jag har inte ens packat något av mina egna saker, och jag får bara ha med mig 15 kilo. Jag älskar julen.

/       a

Låt mig skrika.

"Jag sitter på båten hem till min ö och stör mig på en kvinna som äter äpple med kniv. I sitt knä har hon lagt en marinblå servett, sedan lindat upp en kniv ur fem lager papper, papper som hon också använder för att putsa äpplet en hel minut innan hon börjar skära till sina lagom stora bitar och stoppa dem i munnen med spetsen på kniven. När hon har smaskat färdigt stoppar hon kärnhuset i en liten plastpåse som hon naturligtvis också har med sig. Så överpräktigt att jag får lust att dra ner byxorna och börja smeka mig själv på båtdurken för att få lite kontrast."

- Mia Skäringer

Så rätt. Så rätt. Känner det speciellt just nu när jag sitter och tar bort nagellack med inget mindre än ett par trosor (ja, dom ska ändå slängas och jag hade inga udda par strumpor som jag ville förgifta med aceton, än mindre några bomullsrondeller). Undrar vad äppeltanten hade tyckt om det... 


/        a

Jag är orolig för min hälsa. Kanske inte en så stor nyhet eftersom jag tillbringar rätt mycket tid åt att tro att jag går runt med dödliga sjukdomar. Men nu är jag faktiskt orolig. Igen. Igår upptäckte jag nämligen ett blåmärke på min arm, vad kommer nu detta ifrån? frågade jag mig själv, men fick dessvärre inget svar. Idag blev jag helt plötsligt jätteöm på armen och handleden har svullnat upp som en ballong.

Dessutom så märkte jag att min ena fot också är helt uppsvullen (jag har trott att jag bara har haft ont pga en blåsa som jag har fått pga skoskav pga nya skor). Läskigt? Ja. Det är faktiskt läskigt. Dock kan ju foten faktiskt vara uppsvullen på grund av skorna, eftersom dom är pest och pina att ha på sig, fast dom är fina. Och jag älskar dom och jag ska gå in dom. Jag skyller på att det är läderskor, är inte det rätt svårt att gå in? Jo.. Tror att jag har hört det.

Nu ska jag sova (är jättetrött, en annan anledning att oroa sig över att jag har en hemsk sjukdom), och fundera över om man över huvudtaget kan testa på en klubb som heter Egg. Du är ett egg, du är ett egg, jag lovar, dom spelar säkert den låten hela tiden. Kan man klara av det? Ni som finner denna låt okänd kan kort och gott höra denna ljuva melodi genom att klicka här.

- Är det inte en underbar truddelutt så säg!

Godnatt folket.

/       a 

Jag kan gå i klackar, vid det här laget kan jag ju lätt gå i vilka klackar som helst, jag menar, titta på mig, här kommer hon som kan gå i klackar! Hon som inte behöver packa ner ett par extra platta skor i väskan, hon som inte behöver testgå hemma för att vara säker på att hon kommer överleva innan hon lämnar huset, nej, inte behöver jag ens reflektera över vad jag sätter på fötterna. Jag kan gå i princip i allting! Jag lovar att jag skulle kunna balansera mig fram på ett par nålar om det skulle behövas, så bra är jag på att klacka mig fram i världen nu.

- Ungefär så måste jag ha tänkt i fredags när jag trippade ut i den regninga natten. Det gick bra. Till en början. Jag kunde gå dom 50 metrarna till bussen, till och med gå in i bussen och sätta mig ner utan att ramla, det här går bra, jag gick ur bussen. Klackade mig ner till en lite turkaffär i east finchley för att köpa med mig en flaska vin, oj, där ramlade vi visst lite grann. Men ingen skada skedd, det var meningen att jag skulle ramla i ingången, bara sådär, plupp, så ligger jag på marken. Vem vill inte göra en extra glassig entré? Jag hälsar glatt på turkgubben i kassan och sprattlar mig upp på benen som en liten groda. Vad hände där? tänker min lilla grodhjärna förvirrat.

Jag köper det jag ska. Trippar väldigt koncentrerat ut igen och kommer på hur mycket jag hatar Londons buckliga trottoarer. Varför inte bara ha gammal hederlig asfalt? Rak aslfalt. Jag känner en gnutta avund för alla klackbärare som trippar runt i Sverige. Inte behöver bry sig om alla tegelstenar, alla hål.

En halvtimme, ett tiotal vurpor, två trötta fötter och en dunkande spänningshuvudvärk senare är jag i alla fall framme hos Ebba (denna promenad tar i vanliga fall max 10 min). Då viker sig mina ben igen (det måste alltså vara något med skorna som inte stämmer, bör tilläggas att det faktiskt inte är mer än 9 cm klack, tror dom är byggda för att man ska ramla i dom), ojoj, snubbelisnubbel, balans? - Ja. Nej. Snubbel igen. Ojoj. Nu går det fort här, jag ser i ögonvrån hur jag närmar mig tegelkanten, aj det här kommer göra ont, jag känner ett palmblad (ja, dom har palmer i detta land) sticka in i ögat, en tegelkant i knät, en hand som desperat försöker få den stapplande kroppen att hitta någon slags balans, ajaj, varför kan jag inte ställa mig upp?! Tillslut lyckas jag i alla fall hitta någon slags inre balans och kämpa mig fram till dörren, halvt krypandes alltså.

Jag lovar. Det är någonting med skorna. Dom är inte gjorda för mig. Dessutom möttes jag av en hånande Ebba i dörren, som hade sett allting genom fönstret, där stod jag, lutad mot väggen, helt slut efter min kämpiga väg fram till hennes port, ett ont öga, ett skadat knä, spänningshuvudvärk och ben som viker sig under mig och vad får jag tillbaka? Skratt.

Man kan ju tycka att hon kunde ha filmat det så jag också kunde fått skratta lite. Nej. Aldrig mer att jag bär dom skorna. Aldrig.

/         a

Åh. Jag är så trött. Det har varit en väldigt annorlunda, men väldigt bra födelsedag, kände det när jag haltade hem i regnet med mitt trasiga paraply (det går inte att öppna helt, så hänger som en hösäck, är egentligen inte till någon nytta, men känner att det är en bra symbol att visa för resten av omvärlden att det regnar).

TAAAACK för alla grattis! Jag blir glad. Det känns inte som jag fyller år dock. Är nog för att jag inte är hemma. Men jag blir glad för att jag har så gullig familj och vänner! Det värmer min 19-års -själ. Min byrå är fyllt med grattiskort och magen fylld med god mat och vin. Det känns bra.

Annars är 19 en ganska meninslös ålder. Det enda bra med att fylla 19 är att man inte behöver säga "I'm 19... Well, almost", utan ,man kan säga "I'm 19... 20.. kind of", vilket är bättre. Jag förstår inte hur alla kan vara 23 i detta land. 23-25. Det är som att dom hoppar över 19-22. Det är väldigt udda må jag säga.

Något annat som är väldigt udda är att prata med människor som kommer från London. Alltså ursprungligen, jag blir skitglad så fort jag pratar med någon som har bott här hela sitt liv, status till tusen liksom. Alla andra är antingen från, Sverige (typ halva London), Tyskland, Polen, Spaninen, Italien, Finland... ja, typ det. ELLER från England, tro det eller ej, men då menar jag landsbyggden England, den som jag ännu inte har satt min fot på (okej, när jag var 4, men det gills inte, egentligen). Om någon säger "I'm from London", så är det värsta grejen, jag lovar. Det är sjukt coolt. Har träffat en än så länge. Det var coolt. Jag känner mig baaaaaall!

Nej, nu ska jag sova!

Godnatt på er folket! Och tack för all uppvakting!

/          a