Anna

Men jag tror att jag precis tackade nej till ett sommarjobb i St Tropez.

Tackade nej alltså.

Och jag känner mig helnöjd med det beslutet.

Dessutom ska jag säga upp mig från mitt nuvarande jobb. På riktigt nu.

/         a

Jag skulle inte kalla mig själv för trångsynt och dömande. För det tycker jag egentligen inte att jag är. Egentligen alltså. Men för några dagar sen kom jag underfund med att så inte är fallet. Jag är jättetrångsynt och jättedömande. Det är väl kanske därför som jag inte tycker att jag är det själv.

Jag sorterar alla individer på denna jord i små fack, vissa fack är bra fack och andra är dåliga, men alla blir sorterade. För mig tar det högst tre minuter att bestämma vilket fack en person tillhör. Jag tror mig nämligen veta vilken personen är inom den tiden. Det första jag tittar på är kläder. Kläder kan bestämma rätt mycket om människan är bra eller dålig. Sedan tittar jag på skorna. Fula skor får mig ibland att vilja kräkas lite. Efter det är det ganska viktigt vad för musik personen lyssnar på, lyssnar den på dålig musik är den tråkig och då har vi inget gemensamt och jag är redo att ta mitt pick och pack och försvinna därifrån, ja, det här är alltså helt jättesant. Dock kan en person med helt okej stil få lyssna på ganska dålig musik, och vise versa, det liksom väger upp det hela lite grann.

Ja. Jag skäms. Men detta är helt sant.

Men. Detta betyder inte att jag inte har vänner som varken har snygga kläder, eller lyssnar på bra musik, för det har jag. Jag har underbara vänner som har dålig musiksmak, underbara vänner med fula skor, och underbara vänner med fula kläder. Men dessa vänner halkar inte bara in som på ett bananskal i mitt hjärta. Tragiskt men sant. De får liksom jobba lite mer, har bomben om dålig musiksmak släppts tar det ett tag för mig att komma över det hela och ta personen på allvar, det är verkligen helt sjukt.

Och för några dagar sen kom jag på att det faktiskt är såhär det är. Hur mycket jag missar av att bara dömma skalet på människor. Och alla dömer. Jag har vänner som dömer mer än dubbelt så mycket som jag gör. Jag vet det. Men egentligen så är det helt fel. Och världen vore så mycket enklare om alla människor kunde gå omkring nakna. Faktiskt. 

Det jag ville komma fram till med detta var inte att svartmåla mig själv, utan det jag ville ha sagt är att om man tittar runt sina egna ramar lite grann så hittar man saker man aldrig skulle ha sett annars, och herre min gud vad jag känner mig vuxen som kom på det!

Nu ska jag kasta små barn i säng.

/          a  

Sverige var underbart. Jag har nog aldrig velat gå ombord på ett plan så lite som jag ville när det var dags att bege sig tillbaka till sydligare breddgrader, jag slängde en sista blick mot de nyvaknade körsbärsträden och såg till att ordentligt fylla mina lungor med svensk frisk luft innan jag traskade in i kvava cylindern och satte mig på min plats. Jag somnade innan vi startade. Och vaknade inte förns det var dags att landa. Sedan tog jag bussen hem och traskade sista biten i spöregn, i den deppiga situation jag befann mig i kändes kraften att krafsa upp ett paraply ur väskan på något sätt för ansträngande och inte riktigt värt besväret. Med en iskall blöt hand lyckades jag låsa upp ytterdörren och sätta en fot innanför dörren innan jag blev attackerad av två barn som försökte torka av mig med hushållspapper medan dom berättade hur mycket dom saknat mig. Just då kändes det inte så värdelöst att vara tillbaka. Det känns mer bra.

/          a

Jag tror aldrig jag blivit så glad som den dag
då jag hitta en mask i en ask,
och själv så heter jag Valle, så masken den fick heta Kalle,
jag döpte den av bara katten i vanligt vattenledningsvatten
och tänkte dig ska jag dressera
så du kan gör mycket mera
än bara ligga platt på marken,
vi kunde ordna maskcirkus i parken,
du kunde dansa på ett snöre och springa baklänges med huvet före
en liten hatt skulle du ha
med vita brätten, åh vad bra
och kullerbyttor är ju inte svårt,
ifall man inte slår för hårt,
för då så ramlar man pladask, tillbaka i sin lilla ask.

/        a

Just nu vill jag bara hem. Helgen har varit den bästa helgen på länge, helt otroligt supermysig, verkligen. Men så tar den slut och allt det roliga, allt det spontana, allt det som får en att känna att man verkligen lever, allt sådant byts ut mot verklighet. Verkligheten och rutiner. Och det är i verkligheten, i den verklighet där man räknar ner till helgen som allt det verkliga kommer tillbaka, allting som man har lyckats förtränga under helgen står plötsligt och knackar på ens skalle, hoppar in genom öronen och trivs hånfullt av att fylla hjärnan med verklighet, allt det som man inte vill tänka på. Allting blir helt plötsligt så påtagligt. Så sant. 

Det hela får mig bara att vilja hem. Att vilja fly ett tag. Bort från allt. Jag behöver en paus, och det faktum att jag snart ska hem får mig bara att längta ännu mer, det riktigt kliar i kroppen. Efter någonting. Någonting annorlunda, någonting annat, jag vet inte vad det är men jag längtar, saknar och vill. Nu.

/        a  

.. och ja, håret blev lyckat, ser helt normal ut. Om det nu är normal man vill se ut.

/        a