Anna

Min kropp har startat en ny trend. En trend som går ut på att sova så lite som möjligt. Helst inte sova över huvudtaget. Allra helst vill den att man bemöter vardagen med en sprängande huvudvärk. Att man yr av trötthet lägger nycklarna i kylskåpet och glömmer dra ner trosorna när man ska kissa. Då är min kropp riktigt nöjd och trenden är spikad.

Något som jag är väldigt dålig på är att vara själv. För att uttrycka det på bästa sätt kan vi säga såhär: jag hatar att vara själv. Det finns absolut ingenting behagligt med att vara ensam. Inte över huvudtaget. Jag kommer aldrig att förstå hur människor kan tycka det är skönt, hur det kan finnas människor som njuter av  att "ta hand om sig själva" en hel helg. Det finns inte i min värld. Vad betyder ens "ta hand om sig själv"? Ska man sitta och klappa sig på armen och sjunga en fin liten visa medan man stirrar ut i ett tomt rum och riktigt känner in ensamheten? Är det att ta hand om sig själv så trivs jag nog bättre med att inte ta hand om någon alls. Alternativt ta hand om någon annan. Men aldrig någonsin kommer jag att förstå det fina med att ta hand om sig själv.

När jag är ensam blir ensamheten så fruktansvärt påtaglig. Den liksom hänger i luften som ett stort, tjockt, fuktigt moln. Ett stort, tjockt, fuktigt moln som sakta sänker sig ner över mig och kväver mig i min egen ensamhet. Den enda människa som finns i detta ensamhetsmoln är jag. Bara jag. Ensam. Kvävd. Själv. Lämnad. Bortglömd.

I min ensamhet är det ingen som märker om jag är glad. Ingen som märker om jag är ledsen, skrattar, gråter, dör. Ingen. I min ensamhet finns bara jag. Bara jag och ett stort, fult, moln som sveper in mig i en depression. Depression över att inte kunna vara social. Depression över att tala utan att få något svar. Depression över att hälla ut middagen på golvet utan att någon reagerar.

Ensamheten är, har alltid varit, och kommer alltid att vara min fiende. Vi kommer aldrig någonsin att komma överrens. Jag hatar den. Hatar den med hela mitt hjärta. Hatar. Hatar. Hatar.

/         a

Det finns människor som traskar sig framåt på livets stig utan att ta några omvägar. Bara knatar på, lugnt och mjukt trampar deras fötter i den silkeslena jorden, och för varje gång foten nuddar mark tränger det upp små rosa, mjuka, luddblommor mellan tårna. Där går de, rakt fram på stigen mot framtiden, varje steg är en njutning och varje andetag en känsla av välbehag. Ser de sig omkring kan de se en fjantig liten fjäril glittra förbi med sjungande vingslag. Deras stig går rakt igenom en disneyfilm. De jobbigaste som kan hända på deras stig är att en dvärg kommer fram och nyser dom i ansiktet.

Min stig ser lite annorlunda ut. För mig är det mer än ständig tävling mellan mitt liv och mitt livs liv.

I mitt liv går stigen genom en disneyfilm. Saker sker när dom ska, som dom ska, och precis varför dom ska ske. Alltid i rätt tillfälle. Det är lite som ett kugghjul. Alla händelser passar ihop och hjulet snurrar hela tiden på. Ungefär det jobbigaste som kan hända på stigen i mitt liv är att hitta  en liten snigel som har gått vilse som jag måste flytta och sätta på en liten blomma vid vägkanten. Sedan är det bara för mig att fortsätta min vandring på den glittrande stigen mot framtiden. Stigen som är fylld med älvor som trollar fram cupcakes så fort jag ser in i deras tindrande ögon. På stigen i mitt liv kan man äta hur många cupcakes man vill. På stigen i mitt liv är cupcakes ungefär det nyttigaste man kan äta. På stigen i mitt liv kan man välja precis exakt vad man vill ha. Man kan välja hur mycket pengar man vill ha. Man kan välja vem man vill gifta sig med. Vilka kompisar man vill ha. Allt. Allt är rosa och luddigt. Till och med fisarna är rosa och luktar jordgubb.

Sen har jag också mitt livs liv. Mitt livs liv har inte en söt snirklig stig mot framtiden. Mitt livs liv har för det första inte en, utan sjuhundrafemtioelva olika avtagsstigar. Sjuhundrafemtioelva olika val och ingenting som skvallrar om stigen är söt eller ful när jag tar mina första vingliga steg mot den osäkra framtiden. Mitt livs liv har även fått för sig att innehålla saker som inte ska ske. Då när jag med osäkra steg vandrar framåt på den hårda, kalla, stigen med vassa barr som tränger sig in i kroppen genom fotsulorna, då, då hoppar de fram. Sakerna som inte ska ske. Tar tag i min oskyldiga arm med sina kletiga illaluktande tassar. Drar ner mig i djupa, kletiga, illaluktande hål.

Mörka. Djupa. Kletiga. Illaluktande. Förbannade. Jävla. Hål.

Hål där jag tvingas sitta och sniffa fuktig jord och en odör av avföring tills näsborrarna sprängs av otrivsel. Hål som inte alls finns med i mitt liv.

Mitt livs liv stämmer sällan in på mitt liv. Väldigt sällan kommer de överrens. Ändå så får mitt livs liv väldigt ofta precis som det vill. Jag borde säga till mitt livs liv att sluta ta så mycket plats och låta mitt liv få bestämma lite också. Ta bort all illaluktande avföring och istället trycka in rosa, ludna, små blommor i näsborrarna. Det verkar vara mycket mysigare.

/            a

När jag inte har något att göra och egentligen bara sitter och glor utan anledning så ser jag ofta mig själv klicka mig in på word och öppna ett dokument med den mest ologiska titel jag någonsin sett. Detta ologiska dokument innehåller egentligen ingenting. Det innehåller ingenting förutom ord och meningar från de stunder då mina fingrar har fått för sig att dansa över tangenterna utan anledning. Bara för friheten över att få göra det.

Ibland, nästan aldrig, men ibland, som idag, så läser jag igenom vad det är mina fingrar har fått för sig att yttra sig om den senaste månaden. Ja, dokumentet är några hundra sidor långt. Och ibland hittar man spännande saker. Som nu. En kort text med mycket mening. För mig. Bara för att den handlar om det hemskaste jag vet. Det är så hemskt att jag får ont i skelettet när jag tänker på det. Andra världskriget. Och jag vet. Det finns hemskare saker. Men nej. Inte som man kan se på samma sätt.

Så var så god, här kommer några rader från ungefär det personligaste jag äger:


När jag gick i högstadiet kom det en man till vår skola och föreläste för oss vuxna tonåringar. Medan 80 stökiga elever med röda varbölder i ansiktet och flottigt hår satt och kastade pappersbollar på varandra innehållandes så pass smickrande ord som, ”kuk” och, ”fitta”, vandrade denna man in i salen på ben vingliga av ålderdom. Vi hade blivit tillsagda att ta med oss något mjukt att sitta på, då de så kallade sofforna i aulan var ungefär lika hårda att sitta på som ett paket okokade makaroner, så där satt vi på kuddar, vantar och mössor och försökte lagom mycket tysta oss så att den gamle mannen skulle få lite plats i ljudvågorna.

Han bröt. På polska fick jag reda på senare. Och det kändes hela tiden som att hans röst skulle svika honom. Försvinna ut i luften utan att ge ifrån sig något mer än en hes viskning. En ostadig röst på ostadiga ben tycktes vara det enda som behövdes för att tystnaden skulle lägga sig bland målbrottsröster och falsettskrik.

83 år var han nu. 14 år var han när han blev satt i koncentrationsläger. Separerad från sin familj, vittne till hundratusentals mord, lyckades fly från en gaskammare. Han berättade allt. Allt. Och han grät. Grät när han försökte få oss att förstå de värsta delarna, grät när han försökte få oss att se det som ingen av oss tidigare lyckats se, vi såg, och vi grät. I den stunden spelade varken pappersmarodörerna eller finnmonstren någon roll. I den stunden spelade ingenting förutom hans svaga stämma någon roll. Inte ens makaronsätena som började göra sig påmind i skinkorna.

Resten av dagen blev ganska tyst. Det var liksom ingen som kände för att ställa till med en scen. De flesta kände inte ens för att öppna munnen. Jag kände inte ens för att röra mig, än mindre köpa hans bok, jag ville inte plåga mig själv genom att läsa om det jag nyss hade hört. Ville inte tänka på det. Låtsas att det aldrig hade hänt. För om det nu var så hemskt så vore det ju fruktansvärt orättvist att jag skulle gå där och vara frisk och lycklig.

Det var ungefär då jag fick för mig att jag skulle dö av någon hemsk sjukdom i förtid. För annars vore det orättvist. Det var ungefär då min hjärna ställde in sig på att något hemskt kommer att hända annars är det inte rättvist. Man kan inte leva genom ett liv och bara ha det bra. Nej. Det går inte. Det var jag helt säker på.

Det är jag inte nu. Jag är inte säker. Alls. För jag vet att man kan leva ett liv och bara ha det bra.


Jag tycker fortfarande att världen är hemskt orättvis. Men jag vet att det inte betyder att jag måste drabbas av någon hemsk sjukdom för att väga upp det hela.

/         a

Att ångra sig är en mänsklig rättighet. Får man inte ångra sig får man heller inte göra fel. Gör man inga fel kan man inte lära sig vad som är rätt. Lär man sig inte vad som är rätt kan man knata på genom livet och bara göra fel för att man tror att det är rätt, skutta ner i noggrant utgrävt hål då när vätskan börjar ta slut i kroppen och den vissnar ihop likt en ledsen blomma som fått för lite vatten, med tanken på att man har gjort allting fel. Fel. Ett liv får man och gör det fel.

Därför får man ångra sig. Man måste få ångra sig. Jag ångrar mig ganska ofta. Nästan hela tiden, jag hinner knappt bestämma mig innan jag ångrar mig, för jag måste ju göra rätt. Jag vill inte vara den som ligger där i gropen, med djupa rynkor som skvallrar om min ålder, medan lass efter lass med fuktig illaluktande jord skyfflas över mig, och vetskapen om att jag har gjort fel.

Allra helst skulle jag vilja ha någon som alltid kunde berätta för mig vad som är rätt och vad som är fel.
Du ska läsa till pilot, det är ditt kall, seså sätt igång, eller du ska äta kyckling idag, något annat vore fel, eller du ska köpa den där koftan trots att den kostar alla pengar du äger, du kommer tacka dig själv en vacker dag.

Då vore livet så himla enkelt. Men det är inte enkelt, för ingen har en aning om varför vi ens lever, så varför skulle någon veta vad man ska göra med livet som ingen vet varför vi har? Därför ångrar man sig. Varje val som jag gör har alltid en baksida, för tänk om man valt det andra alternativet? Vad hade hänt då?

Jag hatar att inte veta vad som är rätt. Men om jag väl vet vad som är rätt har jag ingenting emot att göra fel. För jag gör gärna fel. Men bara om jag vet att jag gör det för att jag inte vill göra det som är rätt.

/          a

Den femte november betyder bonfire night. Den femte november betyder bränna mr Fawkes på bål, se elden svälja hans ondskefulla lemmar med sitt stora smärtsamma gap, höra hans panikslagna skrik på hjälp i den kalla novembernatten. Avfyra raket efter raket för att fira att skriken äntligen har tystnat och att han är borta. Borta. Borta.

Men mest av allt handlar bonfire night om London. Och med london menar jag inte staden utan människorna. Alla underbara varelser som gjort att dagarna som spenderats i denna ganska fantastiska stad flytit på som smält smör även de dagar man mest av allt har känt för att slita av sig håret och hänga sin arbetsgivare i det. För det fanns dagar då allt var hemskt. Ganska många dagar. Men det fanns alltid människor runt omkring. Som fattade exakt hur jobbigt det kunde vara att vakna och upptäcka att ett frukostkrig ägt rum på morgonen. Människor som fattade hur jobbig en dammsugarsladd verkligen kan vara. Hur jobbiga snoriga ungar kan vara. Utan dessa människor hade jag dragit för längesen. Nästan på en gång.

Men dessa människor finns. Och bonfire night reunion är en tradition jag redan älskar med hela kroppen. En fin tradition som får mig att istället klappa håret på plats istället för att vilja slita av det. Ett gäng blandade personligheter som kanske egentligen inte skulle umgås om det inte varit för detta. Det är mycket fint måste jag säga. Och för att vara sådär fint känslosam som jag har hört att man ska vara så måste jag säga att jag tycker otroligt mycket om er allihop.

/         a

Att jag, äldre, och alla andra i min ålder traskar upp en siffra i ålder varje år tycker jag inte är det minsta konstigt. Egentligen är det ganska logiskt. Livet är uppbyggt på år. Om man räknar från det året man föddes kan man ganska enkelt räkna ut hur gammal man är. Jag är 19 år. Det är ganska simpelt.

Men att yngre människor åldras tycks vara obegripligt för min hjärna att förstå. Att de små, små, små barnen som skuttade runt och lekte barnsliga lekar hela dagarna utanför mitt tonårsvuxna fönster, nu får gå på krogen går inte att banka in i min hjärna hur jag än försöker. Att min yngsta kusin fyller tvåsiffrigt, om han inte redan har gjort det, är nog ännu konstigare. Jag tycker han är fyra, är jag riktigt generös med åren kan jag sträcka mig till sju, kanske. Men då är jag riktigt generös.

Och när jag tänker på detta så kommer jag på att jag bara har en månad kvar att vara tonåring på. Sen blir jag officiellt vuxen. För det blir man. Vuxen. Så fort man fyller 20 blir man vuxen. Det har jag hört. Och istället börjar min lillasyster ta itu med tonårsåldern. Min lilla, lilla, lilla lillasyster. Hur kan det vara möjligt?

Och hur kan det vara möjligt att få panik över att lämna tonårsåren bakom sig? För dom är rätt kassa. Och ändå ganska underbara. Men mest kassa. Tror jag. Och mysiga. Och hemska.

Jag har inte åldersnoja. Vill jag tro. För man kan inte ha åldersnoja för att fylla 20. Det kan man inte.

/          a