Just a little bit
Jag är en ganska kass person. Mitt immunförsvar är nog lika med noll, jag har många gånger faktiskt tvivlat på om jag ens äger något immunförsvar, eller om alla immungener hoppade på min storebror och sen liksom behövde återhämta sig under en så pass lång tid att det inte fanns några kvar att stoppa in i min lilla fosterkropp två år senare. Jag blev liksom överhoppad vad det gäller immunförsvar.
Låt oss säga att det går ett normalt förkylningsvirus. Ni vet. Folk snorar och äcklar sig i allmänhet. När då jag vandrar runt i denna värld av snorande människor är det som att min kropp inte riktigt kan bestämma sig för vilken av alla virus den ska välja.
Kanske den trötta damen i kassan som nyser på de skrynkliga sedlarna hon ger tillbaka i växel? Kanske den trevliga läraren som torkar snor på högerhanden och sedan artigt trycker min hand i en hälsning? Kanske den glada kompisen som tar en slafsig klunk av fanta och sedan bjuder mig?
Nej. När det gäller virus är min kropp väldigt girig. Tänker nästan bara på sig själv. Vill ta åt sig alla virus som kretsar kring den på samma gång så det inte blir något över till någon annan. Och så blir det. Medan då andra människor med halvnormala immunsystem snorar runt i vardagen och sköter sina sysslor så går min kropp all in. Satsar allt. Varför inte slänga på lite lunginflammation? Det gör vi. Och sen! Sen toppar vi det med ögoninflammation! Ja, gud! Vilken idé! Men du... nu finns det nästan inga virus kvar i kroppen, på med lite halsfluss! Tjoho!
Mitt icke - existerande immunförsvar lever livet och jag får det dubbelt så jobbigt att: Gå upp på morgonen, dansa järnet på nätterna, inte hosta frenetiskt på föreläsningarna, inte knarka sönder mig med astmamedicin, inte ramla ihop av utmattning av att gå i en uppförsbacke, tvinga mig själv att sova när jag inte vill och så vidare.
Jag funderar på om man skulle kunna operera in nått litet plåtlager innanför skinnet. Som liksom stoppar alla virus från att böka sig igenom de små hålen i hårsäckarna, för tro mig, det finns virus som hoppar in i hårsäckarna! Det enda problemet med ett plåtlager är ju att man aldrig skulle kunna komma förbi säkerhetskontrollen på flygplatser. Men är man ändå igång kan man ju operera in lite inbyggda vingar och flyga själv också. En ganska fin idé.
Värt att klura på.
/ a
Låt oss säga att det går ett normalt förkylningsvirus. Ni vet. Folk snorar och äcklar sig i allmänhet. När då jag vandrar runt i denna värld av snorande människor är det som att min kropp inte riktigt kan bestämma sig för vilken av alla virus den ska välja.
Kanske den trötta damen i kassan som nyser på de skrynkliga sedlarna hon ger tillbaka i växel? Kanske den trevliga läraren som torkar snor på högerhanden och sedan artigt trycker min hand i en hälsning? Kanske den glada kompisen som tar en slafsig klunk av fanta och sedan bjuder mig?
Nej. När det gäller virus är min kropp väldigt girig. Tänker nästan bara på sig själv. Vill ta åt sig alla virus som kretsar kring den på samma gång så det inte blir något över till någon annan. Och så blir det. Medan då andra människor med halvnormala immunsystem snorar runt i vardagen och sköter sina sysslor så går min kropp all in. Satsar allt. Varför inte slänga på lite lunginflammation? Det gör vi. Och sen! Sen toppar vi det med ögoninflammation! Ja, gud! Vilken idé! Men du... nu finns det nästan inga virus kvar i kroppen, på med lite halsfluss! Tjoho!
Mitt icke - existerande immunförsvar lever livet och jag får det dubbelt så jobbigt att: Gå upp på morgonen, dansa järnet på nätterna, inte hosta frenetiskt på föreläsningarna, inte knarka sönder mig med astmamedicin, inte ramla ihop av utmattning av att gå i en uppförsbacke, tvinga mig själv att sova när jag inte vill och så vidare.
Jag funderar på om man skulle kunna operera in nått litet plåtlager innanför skinnet. Som liksom stoppar alla virus från att böka sig igenom de små hålen i hårsäckarna, för tro mig, det finns virus som hoppar in i hårsäckarna! Det enda problemet med ett plåtlager är ju att man aldrig skulle kunna komma förbi säkerhetskontrollen på flygplatser. Men är man ändå igång kan man ju operera in lite inbyggda vingar och flyga själv också. En ganska fin idé.
Värt att klura på.
/ a
I never sleep beacuse im afraid of missing out of something beautiful
Om man skulle kunna mäta hormoner på en skala från ett till tio, där ett är stendött och tio är någonstans uppe i skyn, tror jag att jag just nu befinner mig någonstans på 9,5. Ungefär. Skulle någon fin medmänniska komma och bjuda mig på ett äppelskrutt just nu skulle jag bli rörd och tacksam till tårar, inget tvivel och saken, ungefär där är jag nu. Så sentimental att det inte är sant.
Tänk va.
Så kan det vara att vara kvinna.
/ a
Dyngkåt och hur helig som helst
Har jag berättat om den härliga nyheten om att den 12 november 2010 sitter jag och beskådar en scen med ingen mindre en Mia Skäringer på toppen? Nej. Det har jag minsann inte. Men nu gör jag det: Den 12 november 2010 ska jag och en kär väninna alltså få vara med om detta.
Jag är glad.
Och så mycket som jag bloggat idag kan man nästan tro att jag inte har något liv. Fail.
/ a
Vad händer?!
Jag ska rösta på folkparitet, jag ska rösta på folkpartiet, jag ska rösta på folkpartiet. Ungefär så har det låtit i min hjärna de senaste veckorna. Med raska steg vandrade jag alltså ner till min gamla skola, även kallad vallokal, idag, varmt var det, fick ta av mig jackan och låtsas att det var lite sommar. Svettig och härlig nådde jag alltså mitt mål, ställde mig i ett vackert, blått, triangelformat bås och när jag precis ska till att stoppa i FP i kuvertet så ser jag som ovanifrån hur jag sträcker mig efter moderaterna, kryssar för rätt person och slinker ner det i kuvertet.
Snopen går jag fram och lämnar in mina små brev till de små damerna. När jag går därifrån vet jag inte riktigt vad som har hänt. Jag skulle ju rösta på folkpartiet! Jag vet fortfarande inte varför jag röstade som jag gjorde. Men på något sätt så känns det bra. Jag kanske är moderat. Även fast jag gärna vill tro att jag inte är det. Av någon ofarklarlig anledning som jag själv inte riktigt vet..
Tagga valvaka nu då!
Och jag hejar på ehh... ja, moderaterna tydligen.
/ a
Tro det eller ej
Men jag befinner mig i Enköping.
Mest för att se om staden står kvar, och det gör den, så nu ska jag traska ner på stan och rösta.
/ a
Mest för att se om staden står kvar, och det gör den, så nu ska jag traska ner på stan och rösta.
/ a
I rymden finns inga känslor
Åh. Detta är Sveriges egna The mysterious incident about the dog in the night time, i filmformat, och jag blir varm i hjärtat och lycklig i själen. Så söt.
/ a
Om ett passionerat förhållande
Jag har ett väldigt intensivt förhållande med en av mina kursböcker för tillfället. Vi kan helt enkelt inte hålla oss borta från varandra. Det är en fin ömsesidigt kärlek som bygger på att hälla i sig middag fort som fan för att kunna återgå till att njuta av varandras sällskap. Inte minst för att större delen av tiden vi tillbringar tillsammans går ut på att jag försöker förstå vad den menar. Vilket bara gör vår relation ännu mer intressant.
"Den dokumenterade utsagan, som Havelock hävdat, som fortlever oförändrad över tid, /har befriat/ den mänskliga hjärnan från bördan att lagra i minnet och frigör därmed mental energi vilka istället kan utnyttjas för begreppsligt tänkande."
Och hela tiden drar boken in mig i meningar som gång på gång är lika underbart härliga att försöka få ut någonting konkret ur.
Nu ska jag återgå till att fästa mina ögon i en bok vilken för mig talar om hur jag ska behärska konsten att lära. Har jag någorlunda tur kan jag återgå till att tala ett mer avslappnat språk på onsdag då denna litteratur endast sitter kvar i hjärnan som ett fint minne och inte finns framför mina ögon och läskar mig med ett ack så vackert språkligt innehåll.
Bör tilläggas att om språket hade varit lite, jag kräver inte mycket, men lite, lite mer avslappnad hade boken kunnat vara mindre än hälften så tjock. Bara som en parantes. Men jag går gärna in och behandlar varje enstaka mening som en kluring.
Gärna med min hjärna.
/ a
"Den dokumenterade utsagan, som Havelock hävdat, som fortlever oförändrad över tid, /har befriat/ den mänskliga hjärnan från bördan att lagra i minnet och frigör därmed mental energi vilka istället kan utnyttjas för begreppsligt tänkande."
Och hela tiden drar boken in mig i meningar som gång på gång är lika underbart härliga att försöka få ut någonting konkret ur.
Nu ska jag återgå till att fästa mina ögon i en bok vilken för mig talar om hur jag ska behärska konsten att lära. Har jag någorlunda tur kan jag återgå till att tala ett mer avslappnat språk på onsdag då denna litteratur endast sitter kvar i hjärnan som ett fint minne och inte finns framför mina ögon och läskar mig med ett ack så vackert språkligt innehåll.
Bör tilläggas att om språket hade varit lite, jag kräver inte mycket, men lite, lite mer avslappnad hade boken kunnat vara mindre än hälften så tjock. Bara som en parantes. Men jag går gärna in och behandlar varje enstaka mening som en kluring.
Gärna med min hjärna.
/ a
Give me love to give to others
Såhär kan det se ut när man blandar hunger och kärlek. Pang på bara, två flugor i en smäll, no time to waste!
Mmm. Nästan så romantiskt att man blir tårögd.
/ a
Det finns inget studentmonster
När man lever som student är det viktigt att planera sin budget.
Hur många gånger har man inte hört det? Det har liksom riktigt etsat sig fast i hjärnan. Jag är livrädd, livrädd att pengarna bara helt plötsligt ska få eld i baken och hoppa in på någon annans konto, bara dra liksom, tack och hej! Jag kommer på mig själv att kolla mitt konto flera gånger om dagen bara för att se om dom finns kvar, och rädslan när man drar sitt lilla kort i den fina kortläsaren och ska köpa tuggummi med lakritssmak för 14.50:- är enorm, tänk om dom är borta!! Detta är endast för att folk tjatar så mycket om att det är svårt att leva som student.
Det är inte svårt att leva som student.
För varje gång jag har kollat så finns pengarna kvar, det kommer inget studentmonster som äter upp mitt studiebidrag som alla pratar om att det ska göra, och ändå har jag gått och köpt mig en höstjacka.
Jag vet inte vad det är som gör det, kanske tror folk att dom kan hoppa ut i världen ur sitt lilla trygga familjehem och äta oxfilé varje dag, dricka vin på uteserveringar, frossa i shopping, köpa hemmabiosystem på avbetalning, ja inte vet jag. Det är väl då studentmonstret kommer och äter upp dessa stackars människors studiebidrag.
Jag äter inte oxfilé varje dag, aldrig, jag köper inte hemmabiosystem på avbetalning, jag äger inte ens en tv, jag frossar inte i shopping, men jag investerar, jag dricker inte vin på uteserveringar, jag äter pencillin. Men inget av detta är för att jag tror mig spara pengar på det, nej, jag skulle gärna göra allt detta. Jag är bara för lat. Jätte, väldigt, otroligt jättelat. Jag orkar helt enkelt inte sparka mig iväg och kolla hur, vad och varför man ska ha en tv, varför man ska äta kött och så vidare.
Lathet sparar alltså pengar. Jag är fullt nöjd med att bara leva på kolhydrater som nudlar och havregrynsgröt! Idag har jag till och med köpt en falukorv. Det kallar jag ambitiöst. För mig. Jag ska alltså steka korv OCH koka pasta. Samtidigt. Wow. Living on the edge!
Och så ska jag börja träna karate igen. Mest av lathet det med för att jag inte riktigt orkar testa på någon annan sport.
/ a
Hur många gånger har man inte hört det? Det har liksom riktigt etsat sig fast i hjärnan. Jag är livrädd, livrädd att pengarna bara helt plötsligt ska få eld i baken och hoppa in på någon annans konto, bara dra liksom, tack och hej! Jag kommer på mig själv att kolla mitt konto flera gånger om dagen bara för att se om dom finns kvar, och rädslan när man drar sitt lilla kort i den fina kortläsaren och ska köpa tuggummi med lakritssmak för 14.50:- är enorm, tänk om dom är borta!! Detta är endast för att folk tjatar så mycket om att det är svårt att leva som student.
Det är inte svårt att leva som student.
För varje gång jag har kollat så finns pengarna kvar, det kommer inget studentmonster som äter upp mitt studiebidrag som alla pratar om att det ska göra, och ändå har jag gått och köpt mig en höstjacka.
Jag vet inte vad det är som gör det, kanske tror folk att dom kan hoppa ut i världen ur sitt lilla trygga familjehem och äta oxfilé varje dag, dricka vin på uteserveringar, frossa i shopping, köpa hemmabiosystem på avbetalning, ja inte vet jag. Det är väl då studentmonstret kommer och äter upp dessa stackars människors studiebidrag.
Jag äter inte oxfilé varje dag, aldrig, jag köper inte hemmabiosystem på avbetalning, jag äger inte ens en tv, jag frossar inte i shopping, men jag investerar, jag dricker inte vin på uteserveringar, jag äter pencillin. Men inget av detta är för att jag tror mig spara pengar på det, nej, jag skulle gärna göra allt detta. Jag är bara för lat. Jätte, väldigt, otroligt jättelat. Jag orkar helt enkelt inte sparka mig iväg och kolla hur, vad och varför man ska ha en tv, varför man ska äta kött och så vidare.
Lathet sparar alltså pengar. Jag är fullt nöjd med att bara leva på kolhydrater som nudlar och havregrynsgröt! Idag har jag till och med köpt en falukorv. Det kallar jag ambitiöst. För mig. Jag ska alltså steka korv OCH koka pasta. Samtidigt. Wow. Living on the edge!
Och så ska jag börja träna karate igen. Mest av lathet det med för att jag inte riktigt orkar testa på någon annan sport.
/ a
Nej, jag är inte bitter
Sitter med feberfrossa, en kopp te och irritation över att jag missar sittningen, missar! Det värsta är egentligen att jag KAN gå, alltså rent teoretiskt kan jag ta mina vingliga feberben och vingla bort till kalaset och kalasa järnet, visst kanske jag hamnar på sjukhus av ren utmattning, men jag KAN. Det hade känts så mycket bättre om jag befunnit mig flera mil ifrån. Då hade det blivit svårt. Då hade jag fått acceptera att jag är sjuk och inte kan resa flera mil för att gå på kalas. Men nu behöver jag bara vandra i 20 minuter för att hamna på kalaset - och då är det för jävligt.
Och i min deprimerade sinnesstämming kommer jag på mig själv att kolla flygpriser till London. Man kan flyga t/r för 250:- i november. Jag är ganska nära att boka, ganska nära alltså, jag saknar stället. Det gör jag faktiskt. Ganska otroligt mycket. Jag har till och med drömt om min au pair familj tre nätter i rad. Då känns det som ett återbesök till de sunkiga gatorna och ståtliga byggnaderna borde infalla rätt snart. Hur som helst, jag önskar att det borde infalla rätt snart, typ, nu.
/ a
Och i min deprimerade sinnesstämming kommer jag på mig själv att kolla flygpriser till London. Man kan flyga t/r för 250:- i november. Jag är ganska nära att boka, ganska nära alltså, jag saknar stället. Det gör jag faktiskt. Ganska otroligt mycket. Jag har till och med drömt om min au pair familj tre nätter i rad. Då känns det som ett återbesök till de sunkiga gatorna och ståtliga byggnaderna borde infalla rätt snart. Hur som helst, jag önskar att det borde infalla rätt snart, typ, nu.
/ a
