Anna

Jag gråter ungefär två gånger om året. Alltså på riktigt gråter. Runda, blöta, salta, tårar. Ibland undrar jag om mina tårkanaler på något sätt har blivit fyllda med cement. Om tårarna jag försöker pressa fram stoppas av en hård, mörk betongvägg någonstans på vägen. Aldrig når sitt mål. Aldrig lyckas rulla ner längs mina kinder trots att jag ber dom göra det. Trots att jag vill gråta. Vill blöta ner hela kudden. Det går inte. Finns inte.

 

Egentligen borde jag vara glad. Jag gråter inte på sorgliga filmer, behöver inte bry mig om att mascaran kletas ut över hela ansiktet, behöver inte skämmas över att gråta vid jobbiga tillfällen. Men jag är inte glad. Jag önskar att jag kunde vara en av alla som sitter och snyftar till Titanic, en av dom som kan lyssna på musik, slappna av och låta alla känslor rinna ut. Det går inte. Jag är halvt gjord av sten. Jag försöker, försöker låtsas att jag gråter, ja, usch vad sorgligt det är, sitter och försöker torka tårarna som inte finns.

 

Att inte kunna gråta gör att jag chockas över mig själv när det väl händer. Om en tår får för sig att titta fram blir jag så chockad att jag hör av mig till alla jag känner, Vet du! Jag har gråtit! Jag grät idag!! Och det är skönt. Skönt att låta känslorna rinna ut. Så skönt att jag inte vill sluta. Vill fortsätta i all evighet. Tömma mig själv på tankar. På känslor. Riktigt känna hur jag mår. Lycka eller sorg.

 

Därför mina vänner är det en mycket speciell dag idag. En dag då detta har hänt. Jag har gråtit. Bland röda teaterstolar med människor som glatt klappar händerna, bland ljus som blinkar, bland skratt, applåder, folk som dansar. Bland allt detta fick mina tårkanaler för sig att låta droppe efter droppe sakta rulla nedför min kind. Inte på grund av sorg, egentligen inte heller på grund av lycka, mer på grund av en känsla som tränger sig igenom alla de murar jag bär omkring på. Helt plötsligt blir dom osynliga. En känsla som jag inte kan förklara, stolthet, avundsjuka, lycka. Jag vill också!

 

Jag vet inte vad det är. Men lyckas man få mig att gråta måste det vara någonting.

Eva, tack!

 

/                   a

 

Sakta men säkert kommer det tillbaka. Det där livet. Där man ska kunna andas. Kunna tänka på vad maten smakar. Vad som händer runt omkring. Kunna möta en blick. Ha tid att säga hej.

 

Sakta men säkert hasar det sig fram till mig. Trött. Och långsamt. Men det kommer.

 

Snart.

 

Åh. Jag älskar lite den 21 Januari.

 

/         a

 

Jag vet inte om det är för att jag någonstans tror att jag är övermänsklig. Eller om jag någonstans tror att jag föddes med samma hjärnsubstans som min bror. Men någonstans så tror jag alltså att det är fullt möjligt att tenta av två kurser samtidigt som man påbörjar en annan i helt olika städer med ganska många mil emellan. Någonstans där i planeringen måste vattennivån ha stigit från upp till halsen till över huvudet.

 

Och nu sitter jag här. Med vatten över huvudet och ingen tid finns att dyka upp för att andas. Inte egentligen. Den tiden det tar för mig att ta mig upp till ytan för ett andetag och sedan ta mig tillbaka igen är en tid som jag inte får tillbaka. På den tiden hade jag kunnat läsa en eller två sidor mer. Eller kanske till och med tre.

 

Att vara dränkt kan i många fall vara ganska jobbigt. Förutom det faktum att man inte kan andas ska man alltså i denna syrebrist försöka banka in information i hjärnan. Banka in information i hjärnan som är upptagen med att  skicka ut smärtsamma signaler till ryggen för att den har suttit böjd över en tjock bok alldeles för länge. Banka in information i hjärnan som gör allt den kan för att inte tänka, hur fan ska det här gå? hur fan ska jag hinna med det här? hur fan ska jag hinna äta, träna, sova, spy, leva, dö?, en hjärna som glatt försöker tänka att, oj, gud vad jag lär mig! Det här kommer gå så bra så. Jag kan ju. Faktiskt. Jag är duktig. Hjärnan kämpar och jag vill tro att den har lyckats övertala mig själv om att jag i alla fall har fått låna min brors hjärnsubstans för ett tag. Eller att jag åtminstone är omänsklig den här månaden.

 

Långt därinne i mig själv sitter ett litet ambitionsmonster som lovar mig själv att det kommer gå bra. Hur bra som helst. Ett litet ambitionsmonster som säger till mig själv att om, om du klarar detta galant, då kan du bli läkare. Ja. Absolut. Visst. Det kan jag bli. Läkare.

 

Men jag vill inte bli läkare.

 

Jag vill bli rik. Och att denna hemska månad ska ta slut. Försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

 

/         a

 

För någon vecka sen sa en vis man något väldigt klokt till mig. Någonting som sedan dess har fortsatt ringa i mina öron. Någonting som inte riktigt kan försvinna. Någonting som sitter som sten. En mening som väldigt bekvämt har gosat in sig i min hjärna och verkar ha planer på att stanna ett bra tag.

 

Egentligen är det inte meningens ord som får min hjärna att ta emot den med öppna armar, utan det faktum att meningen på något sätt måste innehålla magi, någonstans mellan orden måste det ligga något vitt, glittrande, litet magipulver. Något slags magipulver som utlöses varje gång meningen spelas upp i mitt huvud. Något som lika enkelt som att blåsa ut ett ljus blåser ut den osäkra viljan att ringa alla jag älskar och säga att jag håller på att dö i en hjärtattack. Får allt att försvinna. Bara sådär. Borta. Sveper in hjärtattacken i sitt vita pulver och lämnar mig med underbart jämna hjärtslag i natten.

 

Åh. Underbara älskade mening! Jag tror vi ska gifta oss!

Det är okej att ha ont.

 

/             a

 

Egentligen visste jag redan då. Då när bara ben i en vit sommarklänning hoppade upp och ner på en kärra klädd i björkris. Då när allt kändes perfekt, när jag med ett stort leende och stora ögon svepte blicken över folkmassorna som betraktade oss med blandad hatglädje, när trötta stämband kämpade för att sjunga med i Per Gessles, Det är över nu, då när det var över. Slut. Äntligen var det slut. För vi har tagit studenten.

 

Jag visste redan då. Visste att mitt leende som stolt visade upp alla mina tänder för världen inte berodde på att jag aldrig någonsin i mitt liv behöver skriva ett nationellt prov om jag inte hemskt gärna vill. Inte berodde på att det var över. Klart. Ett avslutat kapitel. Utan för att det var nu det började. Det dom kallar för livet. Det var nu det skulle ta fart.

 

Och jag kan inte förklara det bättre än någonting som med en duns landade på mina axlar och tryckte mig ner mot jorden. Mot verkligheten. Plötsligt var den där. Satt där på mina axlar och tittade ner på mina stackars tår som smärtsamt trängdes i de för små klackarna som jag några timmar tidigare tvingat på mina för stora fötter.Verkligheten, valen, livet. Pillade mig lite i håret, böjde sig med en långsam rörelse fram och viskade sedan tyst och försiktigt i mitt öra att, Nu är jag här. Verkligheten. Valen. Det dom kallar för livet.

 

Jag visste det redan då. Där. När blodet i lycka och glädje rusade snabbt genom ådrorna. Jag kommer aldrig nöja mig med bara ett val.

 

Jag kommer aldrig att nöja mig med en väg. Jag kommer aldrig att våga lita på någonting innan jag har testat något annat. Jag kommer aldrig att nöja mig utan att vara hundra procent säker. Jag kommer aldrig att nöja mig med någonting som är okej när man kan ha det fantastiskt.

Jag kommer aldrig låta verkligheten, valen och livet, föra mig genom mitt eget liv utan att få ut det mesta av det.

 

Därför packar jag återigen ihop delar av mig själv i flyttkartonger. Rensar återigen ut ett rum på en personlighet. Lämnar det vitt. Fläckfritt. Tar med mig själv och går vidare. Fortsätter att leta efter dessa hundra procent.

 

Och någonstans så vet jag. Det handlar inte om att hitta dessa i hundra procent i något annat. Inte att hitta hundra procent i en annan människa, i andra studier, annat arbete, annat land. Det handlar om att hitta hundra procent i mig själv. Handlar om att springa ikapp den del av mig själv som jag tappade bort där någonstans på vägen.

 

Jag vet inte vart den delen finns. Men den fanns inte här. Tragiskt nog måste jag ändå säga:

Jönköping, jag kommer sakna dig, er!

 

/ a

Plötsligt känns tiden man inte tillbringar med näsan i en bok så väldigt mycket mer värdefull. Den tiden man kan ligga i ett bad och stirra upp i taket. Den tiden man kan spränga trumhinnorna med för hög musik. Den tiden man kan bränna upp halsen med alldeles för varmt te och sedan chocka den med alldeles för kallt vatten - bara för friheten över att få göra det. Den tiden man kan göra ingenting. Just för att inte göra någonting. Den tiden som aldrig tidigare funnits. Tiden för ingenting. Nu är det här. Och jag skäms lite över att säga att jag gillar den.