Valborg
Egentligen vet jag inte om det är ganska smart. Risken är att jag kommer se ett som en kyckling i håret. Gul med andra ord. Men o andra sidan så verkar det roligt, och det är ju tydligen viktigt att man har roligt, har jag hört. Därför ska jag nu bleka slingor och sätta i extensions, själv.
Återkommer.
Och justja, trevlig valborg! Själv ska jag jobbaaaaaa!
/ a
...
Orange kommer aldrig att vara min favoritfärg.
/ a
Regler är underskattat
Nu ska jag vara duktig flicka, lyda min regel, och fortsätta läsa min bok.
Imorgon kanske jag bestämmer mig för att ha internet-uppehåll i någon vecka. Det vore spännande. Väldigt spännande. Kanske nästa vecka så jag hinner förbereda mig lite. Köpa en massa uppslagsverk osv.
/ a
Between two lungs
Helgen har varit fin. Veckan har varit fin. Härlig skadeglädje när det varit 18 grader och sol här och snö i Sverige. Härlig lycka i kroppen när jag tänker på att jag kanske inte måste lämna detta land trots allt, inte ännu, att jag faktiskt troligen blir kvar ett tag till. Och sen jobbiga skuldkänslor och ångest över att den tanken gör mig lyckligare än tanken på att flytta tillbaka. Att jag ens kan tänka den tanken, att jag ens kan vilja välja det alternativet istället för alternativet att flytta tillbaka till Sverige, hem, flytta tillbaka till folk jag älskar. Jag har sällan varit så säker på vad jag vill som nu, men jag är inte säker på att det jag vill är rätt sak att välja, ska man göra det man vill eller det man förväntas göra?
/ a
Im always in this twilight
Det finns inga ord för det
Det är då inga svar är bra nog. Det är då inga ord kommer ur ens mun hur mycket man än försöker. Hur mycket man än letar så finns det inget svar. Det enda som känns okej är en klapp på flickans huvud. För jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska förklara varför det är så konstigt. Jag har inga svar.
Då är jag bara så glad att barn är barn och att hon två sekunder senare glömmer bort att hon är ledsen och frågar om jag vill leka kurragömma. Jag har nog aldrig varit så exalterad på att leka kurragömma sen jag kom hit.
/ a
Jag vill skriva
Sen dess har jag skrivit. I skolan tog jag varje chans jag fick att skriva, jag älskade bild eftersom då kunde jag rita små bilder som jag kunde klistra in i en saga jag skrivit eller skulle skriva, jag älskade engelska för jag kunde skapa små sagor av de ord jag kunde, och såklart älskade jag svenska för då kunde jag göra det jag gillade mest och få beröm för det. Till och med på historian skrev jag sagor. Jag hatade historia, ville inte lära mig om kungar och andra länder, det var nog bland det tråkigaste jag visste, och det värsta av allt var att alla andra i min klass verkade tycka att det var hur kul som helst. Till slut satt min historialärare sig ner med mig och frågade vad vi skulle göra för att jag skulle tycka att det blev lite roligare. Jag sa att jag ville skriva sagor, inte läsa om Europas alla kungar och länder, inte läsa högt ur en tråkig bok. Så han sa, Okej, du får skriva sagor, läs det här kapitlet och skriv en saga om Island. Och det gjorde jag. Jag skrev sagor om nästan varje land i Europa. Sen började jag med kungarna.
På högstadiet och gymnasiet tog jag inte längre allt så bokstavligt, "Skriv en uppsats om kalla kriget" - kunde mycket väl betyda "Skriv en novell där utgångspunkten är: Kalla kriget" om jag kände för det. Och lyckan när jag satt och skrev ett prov och "argumentera för -och nackdelar" - om någonting och "berätta vad just du tycker om" - någonting, eller "berätta hur "någonting" fungerar och hur ser du på saken"- frågor kom och därefter ett tomt vitt pappersark att uttrycka sig på.
Att skriva har alltid varit ett alternativ för mig. Det har alltid funnits där. Det känns alltid likadant. Tiden går alltid lika fort när jag sätter mig ner och skriver, den bara försvinner, jag försvinner.
Och jag skulle verkligen älska att i framtiden få jobba med någonting som har med skrivning att göra. Journalist, eller kommunikatör, eller inom media, eller kanske till och med författare. Och jag skulle också verkligen älska att få stanna ett tag till i detta land och få plugga här. Jag skulle älska att få läsa Journalism & Media här. Jag skulle verkligen älska det. Men när jag läser igenom vad andra som tidigare sökt till den kursen skriver i sina personliga brev så blir jag bara så hopplöst deprimerad. Jag kan inte uttrycka mig på engelska på samma sätt som jag kan på svenska, hur ska jag kunna övertala skolan om att jag kan och vill skriva, och om jag på något sätt lyckas, hur ska jag i så fall klara av kursen? Engelska är inte mitt förstaspråk, ska jag då kämpa med en massa britter som kan uttrycka sig precis som dom vill och bara få språket att flyta på, medan jag sitter där och på något sätt försöker få till lite någorlunda fina ord som jag kan?
Och jag blir så trött på mig som tänker att så mycket är möjligt utan att ens tänka igenom det. Jag blir trött på att hoppas så mycket bara för att få bli besviken på mig själv.
Jag vill.
/ a
If you wanna be my lover
Igår kavlade vi upp ärmarna och började på den lilla flyttproceduren som ska ske i detta hushåll, nämligen: vi rev ut Freddie ur hans rum och flyttade istället in mig. Detta har fått mig att inse att:
a) Jag har för mycket saker, verkligen för mycket saker.
b) Eftersom jag har för mycket saker, som jag inte vill säga adjö till, så måste jag ju bo kvar i detta land. Jag måste helt enkelt bli antagen till den utbildning jag vill.
c) Jag måste skriva ett killer- personal statement så att dom inte kan säga nej.
d) Det är underskattat med båt-tapeter, jag älskar att ha ett rum med blåa väggar med segelbåtar på.
Idag är jag snäll så tänker visa lite före och efter -bilder, tagna i fint motljus, njut.
Nu ska jag göra något vettigt. Som att städa toaletten eller skriva ett personal statement. Eller båda.
/ a
Vad nu då?..
Okej, jag förstår. Ingen alkohol. Men det kan dom väl inte bestämma såhär precis innan valborg och allt? Jag är inte säker på om det är riktigt okej.
Vore ju synd om jag skulle börja röka på då istället. Synd och dyrt.
/ a
En rutten liten fläck
Idag har jag roat mig med att hitta 20 pund i ett par strumpor, vålgästat doktorn, införskaffat mig knarkmedicin i form små pastellfärgade piller för 15 pund, försökt förstå mig på hur man ska fylla i blanketter till universitet i London, tröstätit choklad när jag inte har förstått, kollat min mail i hopp om att få lite hjälp, tröstätit lite mer choklad, kurat ihop mig under täcket och blivit irriterad för att jag fryser, kollat min mail igen, druckit lite te, pillat bort allt nagellack på både händer och fötter, kollat min mail igen, knarkat lite pastellpiller, sniffat lite nässpray och kollat min mail igen.
Nu ska jag ut i det aggresiva pollenvädret och bli lite mer sjuk hade jag tänkt. Jag behöver en promenad. Känner mig snart så meningslös att jag ruttnar fast i sängen, blir en grön intorkad sörja i lakanen,
"Vad är det?" - ett litet barn pekar på den gröna fläcken medan han borrar ett finger långt upp i näsan "det är Anna, vår gamla au pair, kommer du ihåg? hon ruttnade fast här en vacker vårdag förra året" - mamman klappar pojken på huvudet och tillsammans går dom ner för att äta middag.
Förlåt. Jag märker att jag har för tråkigt. Promenad var det ja.
/ a
Tack Island
och nu kan ni se till att få bort soten ur luften tills på onsdag så det är fritt fram för folk att ta sig till London då.
/ a
Jag har kul
Dessutom har som känt min familj gått sönder och gått skilda vägar. Detta har medfört att den redan ganska virriga familjen (som körde vilse hem från flygplatsen när jag flyttade hit, som ett exempel) har blivit ännu mer icke organiserad.
Jag brukar inte ha något emot detta. Jag är själv inte bra på att planera eller ha koll över huvudtaget. Jag brukar tycka det är lite skönt att bara flyta med. Men stunder som dessa, stunder då jag mer eller mindre lekt mamma ca 48 timmar och har blivit lovad att få kunna gå ut och dricka vin med mina vänner ikväll, och ändå inte sett skymten av någon mamma som skulle vara så snäll att komma hem tidigt. Då blir jag irriterad på min oorganiserade familj. Det känns som att detta inte riktigt skulle hända någon annans familj. Inte en familj som kan planera.
Dessutom ska jag även leka mamma imorgon kväll. Fredag. FREDAG.
Fuck off.
/ a
And we, live half in the daytime, and we, live half at night
Dessutom blir jag mer och mer osugen på att plugga till hösten. Verkligen. Jag vill gärna plugga, egentligen, jag vill plugga det jag vill plugga, men jag orkar inte flytta igen. Om jag inte hade flyttat till London från första början hade det inte känts så hopplöst att flytta till en annan stad. Nu känns det bara jobbigt. Jobbigt att ha en massa vänner och kontakter på sjuttielva olika ställen i världen.
Det ultimata vore att samla alla på en fin strand någonstans, alla underbara människor, på en underbar plats. Där hade jag kunnat tänka mig att plugga. Måste bara uppfinna något sådant först alltså.
Kanske kommer det upp fler bilder från helgen senare, om ni har tur..
/ a
Jaha..
Det är en väldigt spännande familj jag lever med må jag säga. Idag fick jag reda på att jag måste överge min enorma säng och mitt enorma duntäcke åt en student som ska komma och överta det hela. Härligt. Jag får i alla fall öppen spis i mitt nya rum, och förhoppningsvis behöver jag inte känna mig så ensam när jag är ensam, försökte fjäska med tonfisk för katterna igår. Dom ville inte ha det. Sen låg dom och fes på min mage hela kvällen istället. Men det var i alla fall sällskap.
Och imorgon kommer min egna lilla pappa och lilla lillasyster! Välkomna!
/ a
Snälla lilla hus sprängs inte nu!
Och bara för att strö salt i såret så har det börjat lukta bensin, eller fränt av något slag på övernåningen, så nu kanske huset sprängs. Bara för att jag är själv. Ensam. Jag vill ju inte sprängas i bitar helt ensam.. Nej.
Man ska inte vara själv. Tillsammans är man mindre ensam.
/ a
Idag...
Jag ska skapa konst. Har vässat pennorna, öppnat altandörren och skruvat fram rätt kanal på radion. Sparar slaveriet till imorgon. Då ska jag också se till att få betalt för mitt slit.
Sen ska jag säga upp mig.
/ a
Ta mig till Japan
London i all ära. Men jag skulle verkligen inte ha någonting emot att spendera ett år i Tokyo. Inte alls faktiskt.
/ a
Älskade lilla, lilla planet
Denna oänlighet får mig att känna mig patetisk. För egentligen så finns jag ju inte. Inte om universum är oändligt, tidlöst och ingenting. För det är ingenting. Jag är inte ens en liten prick, inte ens en liten prick i ett förstoringsglas lika stort som solen. Från oändligheten går det inte att se mig, och eftersom det är det enda som finns så finns jag inte, för jag kan inte bli sedd.
Just därför är jag så himla glad att vi människor inte är tillräckligt smarta för att förstå detta fullt ut. Jag är otroligt nöjd med att stänga in mig på denna lilla planet där jag faktiskt kan bli sedd. Men egentligen, nej, egentligen så finns ingen av oss. Inte i oändligheten.
/ a
10 saker jag tycker om
2. Lukten när man går in på ett antikvariat och känslan av att vara kulturell
3. Springa i spöregn
4. Lyssna på alldeles för hög musik
5. Äta frukost framför fönstret och räkna hur många svarta, röda, gråa, vita bilar som hinner åka förbi
6. Borra ner näsan i varm kattpäls
7. Åka bil när det regnar
8. Lukten som stannar kvar på fingrarna efter att ha skalat en apelsin
9. Ligga i gräset i en park och titta på människor som går förbi
10. Gå långa promenader i iskyla för att sedan ta ett varmt bad
/ a
