Back in school
Idag när jag kom dit för att fråga vilket klassrum jag skulle tilldelas så stod det en liten tjej framför mig som tog så god tid på sig att fråga hur mycket det kostade att jag kom tio minuter för sent. Jag tyckte lite synd om henne, det slutade med att hon fick ta papper och penna och rita lite sedlar för att receptionisten skulle förstå. Kände mig nästan lite dum som kom där och påstod att jag ska plugga engelska. Där stod hon och kunde ingenting och verkligen behöver en utbildning. Jag behöver ju inte ens det.
Men det var roligt. Att aktivera mina barnvaktstankar lite grann. Jag lärde mig en massa nya saker faktiskt, så förhoppningsvis så kommer detta ge mig lite mer än endast lite aktivering om dagarna för att inte bli hjärndöd och påstå att jag har haft en jobbig dag när jag faktiskt har lämnat barnen på skolan, sprungit, handlat, hämtat barnen på skolan och lagat mat, vilket jag skulle klassa som stressigt som det ser ut nu. Jag menar, jag har ju bara 5 timmar på mig att handla och springa och dusha och sen skulle jag ju helst äta någonting också, plus att jag på dessa timmar måste räkna med tiden det tar att ta sig till skolan också. Känns som att dom flesta ändå skulle kalla det för mycket tid att utföra dessa sysslor.
Det skulle jag har gjort. Det låter som mycket tid. Men jag börjar ärligt talat fundera på om inte tiden är lite annorlunda här i alla fall. Tiden går så sjukt fort, jag kan inte förstå vart den tar vägen, det kan inte stämma att det är 60 min på en timme, tror att det bara är 30. För även om jag gör allt jag ska göra utan att sega så slutar det alltid med att jag får kuta som en idiot och springa rätt ut i gatan bland tutande bilar för att blöt och med pipande andning kunna komma till skolan i tid och snällt stå och vänta med dom andra mammorna på att barnen ska komma ut.
Samma sak när vi går hem, som egentligen borde ta 20 min, men när vi kommer innanför dörren så har det alltid tagit minst en och en halv timme. Och när barnen badar, tio minuter tänker jag, och sen när jag tittar på klockan har det tagit en timme och Louise kommer upp efter sina lektioner och undrar hur länge jag hade tänkt att dom ska bada.
Ja, ni fattar, det finns ett tidsmonster här. Som äter upp tiden. Nu ska jag sova innan tiden blir mer uppäten!
/ a
Västerbron
Sen ska vi avnjuta fyra dagar tillsammans i varandras sällskap, åååh, fjanta gata upp och gata ner, åka runt som idioter och leka turister, (jag behöver leka mer turist, har varit alldeles för lite sådana aktiviteter, har praktiskt taget bara turistat big ben och trafalgar square sen jag kom hit) dricka vin och snacka skit, tvingas av mig att äta på en sushibar, slösa pengar på ett ekonomiskt sätt (fråga mig inte hur det ska gå till men det låter bra), lyssna på livemusik och ta ett glas vin i en kyrka (ja den är ombyggd till bar), springa runt i Camden och leta efter Coldplays studio (jag vet hur dörren ser ut, finns dock rätt mycket dörrar i Camden), peta varandra i näsan, hoppa jämfota i vattenpölar, rulla i lera och skrika åt fullgubbar.
Ah. Kan knappt vänta! Det är inte ens en månad kvar. Snart, snart, snart.
/ a
Vin och tallkottar
Godväll medmänniskor. Jag har just tryckt ctrl a + delete. Hade nämligen en hel uppsats redo att publicera för era ögon att läsas och hjärnor och stimulera. Och tro mig, det hade stimulerat era hjärnor, nästan lite för mycket för en söndagkväll. Vilket faktiskt ska vara en vilodag. Och jag kände att jag tappade tråden ungefär när jag började beskriva likheten mellan en tallkotte och ett glas vin. Då blev det till och med lite för långsökt för min smak.
Så istället för en lektion i hur lika verkligen tallkottar och ett glas vis kan vara så bjuder jag på lite bilder från helgen.
Jag vill även ursäkta mig för att mina bilder inte är så estetiska. Det stör mig. Eftersom jag tänker på hur fina bilder man skulle kunna få. Om man hade en bättre kamera. Och var lite mer estetisk. Jag kan se det framför mig men jag lyckas inte. Vilket till stor del faktiskt har med min kamera att göra. Skyller på den.
Nu ska jag sova.
Gunilla och Karoline - jag väntar fortfarande på erat besked. Snabba puckar ska det vara!
GODNAAAAATT
/ a
SMK i min hjärna.
Idag har jag ätit fisk för första gången på tre veckor. Och gud vad gott det var. Var tvungen att ta om tre gånger bara för att det var så gott. Och jag tycket så hemskt synd om alla små stackare där ute som inte tycker om fisk. Det måste ju vara fruktansvärt, att inte kunna avnjuta någonting så underbart, att inte förstå hur gått det verkligen kan vara. Fäller en liten tår för er stackare (Gunilla framför allt).
Nu sitter jag med mätt mage och väntar på att Lisa ska anlända. Väntar dessutom på att en outfit ska uppenbara sig för mig vilken minut som helst så jag själv slipper välja ut något ur min stora, stora garderob. Missa inte ironin i detta. Känns som det blir svart dagen till ära. För det brukar jag ju aldrig ha annars..
Men nu ska vi inte vara sånna, kanske piffar till det med ett par röda skor så det ger en liten färgklick i det hela! Funderar på om jag ska var modig och ha klackar idag till och med. Funderar på det alltså, det betyder verkligen inte att jag kommer ha det, är nästan säker på att jag komma byta till mina älskade converse precis innan jag smiter ut genom dörren. Bara för att jag är feg. Feg för att vara för lång. Och för feg för att vara för uppklädd.
Men så luktar ju mina fingrar rökt fisk också så det hela kanske jämnar ut sig. Med klackar och fiskhänder alltså. En fråga värd att tänka på.
p.s blöjbyxorna har fortfarande kvar sin lapp, men jag kom på ett sätt att "rulla" den på så att den inte låter lika mycket.
FREEED(AG) OCH KÄÄÄRLEK!!
/ a
Blöjbyxor
Nu är det så att dessa lergubbe - byxor har en lapp i baken, en ganska lång lapp, som det står hur man ska tvätta dom osv. Denna lapp tycks vara väldigt jobbig för mig att ta bort. Det är trots allt väldigt ansträngande att ta fram en sax och klippa av den. Av denna anledning så har lappen fått bo kvar i mina lergubbe - byxor. Och på grund av detta så prasslar det varje gång jag tar ett steg eller rör mig överhuvudtaget. Med andra ord, det låter som att jag har blöja, vilket är väldigt irriterande.
Hur mycket jag än älskar byxorna så stör jag mig otroligt mycket på detta blöjljud. Att jag inte tar en sax och klipper bort lappen förstår jag inte själv. Att jag lägger ner tid på att skriva om detta förstår jag ännu mindre. Men nu vet ni i alla fall. Återkommer när blöjlappen har svlägsnat sig från byxorna för det känner jag att ni mer än gärna vill veta.
/ a
I was walking with a ghost
Jag känner mig väldigt trygg i Finchley. Nästan löjligt trygg. Ja, överdrivet trygg till och med. Men jag gör det, varje gång jag går av bussen i den svarta natten o börjar prommenra mion väg hemåt så känner jag mig trygg. Det är som att London i sig är för stort för att orka oroa sig, det händer en massa saker hela tiden så det känns så meningslöst att gå runt att vara rädd.
Men idag när jag tog min springtur så blev jag stoppad av en dam och hennes vännina.
Hon: Ursäkta, kan jag stoppa dig ett tag?
Jag: Ja...
Hon: Jag vill bara varna dig, det var en joggare som blev våldtagen i den här parken nu i veckan, så du måste vara försiktig och gå aldrig, aldrig genom här när det är mörkt!
Jag: Ehh.. okej..
Hon: Jag vill inte skrämma dig, bara att du ska vara försiktig.
Mjo, för det känns ju bra om man blir stoppad av en människa bara sådär bara för att få en varning. Ett tag trodde jag att hon hade ahlzeimers eller något, men det verkade inte så efter att jag hade studerat hennes vännina väldigt noggrant för att se om hon också var lika allvarlig. Vilket hon var.
Man kan ju tycka att detta borde skrämma mig lite. Eller i alla fall få mig att inte känna mig lika trygg eftersom denna park ligger endast 50 meter från mitt hus. Men den första tanken som far igenom mitt huvud är inte hjälp! nej, utan det är men vadå, jag måste ju springa här när det är mörkt på vintern, det måste ju den lilla damen förstå. Ja, för det måste jag ju. Jag får se till att skaffa mig en pannlampa och ett alarm. Ett såntdär alarm som man bär med sig o kan trycka på om man blir överfallen för att skrämma iväg våldtäcksmannen. 
/ a
Den rosa kakburken
Idag när jag kom hem efter mitt dagliga college-letande (som idag faktiskt lyckades arta sig till någonting annat än ett evigt sökande, nämligen, jag hittade en jättegullig skola i Muswell Hill! Skriver in mig imorgon, mer till det senare) så möttes jag av en alldeles underbar lukt och ett desperat rop från köket. Efter att prydligt ställt in mina skor i den fina sko-raden så trippade jag in i köket och skådade med mina ögon något så underbart som brownies, nybakade, och inte nog med det, dom godaste brownies jag någonsin har sett! Alldeles chokladiga och sådär lite glansiga i mitten så dom är sådär underbart kladdiga, alldeles lagom kladdiga. Det riktigt kliade i mina tänder. Trodde ett ögonblick att dom skulle hoppa ut ur munnen och borra in sig själva i browniesarna om jag inte själv satte tänderna i dom.
Louise: Du måste hjälpa mig att äta upp dom här!
Jag: Ehh, okej..
Jag måste säga att jag tvekade en stund. Kändes som att det här var typen av brownies som var beroendeframkallande. Men självklart var jag ju bara tvungen att smaka på en. Bara en. Det är mitt i veckan, sa mitt hälsosamma jag. Men, du sprang en extra kilometer idag, svarade godismonstret i min hjärna. Ja. En kan jag ju ta. Liksom, vad gör det, dessutom är det oartigt att tacka nej.
Så jag tog en brownie, och gud, gud i himelen, det var den godaste brownien som någonsin funnits på denna jord. Jag lovar. Det kan inte finnas någon godare! Det var som att stiga in i en annan värld. Det var så underbart gott. Jag kommer kunna leva på detta länge. Ahh.
Det är till och med bättre att bara ta en och verkligen njuta av den istället för att frossa en hel plåt. Vilket jag lätt skulle göra annars. Men det här var liksom för gott för att frossas. Det måste njutas.
Nu ska jag sova och drömma om den rosa kakburken nere i köket.
/ a
North London outsiders.
Mötte upp Ebba och Louise i camden idag för ett au pair möte som skulle vara på en pub där, the ice wharf. Och ja, man kan väl säga att större delen av au pairerna bor i south, west, eller south west - london. Det var samma sak med varenda en som kom fram och hälsade.
- Heeej, dig har jag inte hälsat på, vad heter du?
- Heej, Anna, du?
- "Namn", var bor du då?
- Finchley, norra london, du då?
- Ahaa, jag kommer från västra/södra
Under fem minuter hade jag hälsar på åtminstonne tio stycken från västra/södra london. Sen är det ju vi, det lilla norra gänget, ett mysigt litet gäng på tio pers. Tycker det är alldeles lagom! Har pratat om att starta en stödgrupp på facebook "North london au pairs". Tycker norra delen är jättebra, det är ju nära till Camden!! Wah! Typ partyställenas partyställe! Kan det bli bättre?!
Så efter att ha känt oss lite vilsna i det stora gänget med west/south - bor, så lämnade det lilla norrgänget platsen för en frappuchino istället. Min nya drog. Har räknat ut att om jag springer varje dag så kan jag dricka en frappuchino om dagen. Det känns nyttigt eftersom man dricker det, men vill inte ens tänka på hur mycket grädde och socker dom har sprutat i den, men det är gott. Det går inte att neka.
Förövrigt blir jag mer och mer kär i Camden för varje gång jag är där. Vi upptäckte även en ny del av detta underbara ställe idag. Det var häftigt. Som gamla stan i Stockholm, fast lite mer uppyntat, och lite mer galet. Men samma små trånga gator med höga hus. Majsigt!
Jag gjorde i alla fall ett försök att fånga det fina på min budgetkamera!
Så häftigt! Det här var alltså på en gata som var full med en massa roliga små tunnlar!
Hej, ge mig. Kändes riktigt kult att frossa här.
In action. Ebba och Sofia.
Louise, Nandini och Sandra.
Nu ska jag boka flyget hem över jul och sen dricka en kopp te. Jag har nog ökat mina te ransoner till det dubbla sen jag kom hit. Och då vet ni som känner mig hur mycket te jag dricker hemma. Just det. Det dubbla. Skyller på engelsmännen och deras te- hysteri.
/ a
Helvete.
Imorse gjorde jag en hemsk upptäckt. Inte nog med att gårdagen blev en enda röra och totalt misslyckad. Nej, självklart så har jag förlorat något av sakerna som jag håller väldigt kärt och alltid bär med mig, jag märkte det när jag stod och tvättade ansiktet, då blicken gled till min handled som såg väldigt tom ut. Mitt armband!!
Mitt fina, fina sisters - armband! Det är borta, jag har letat överallt, vänt upp och ned på skor, skakat i tröjor, hällt ut innehållet i väskan minst fem gånger. Men det är borta. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på hur det ligger för sig själv någonstans, kanske blir trampat på på en nattklubb, kankse är omhändertaget och sålt av någon knarkare, kanske ligger i en vattenpöl och hoppas på att bli upptäckt. Mitt armband! Borta.
Jag känner mig helt tom nu. Deprimerad. Jag älskade verkligen det där armbandet. Och det har alltid varit som att ha min bästa vän med mig. Jag har alltid kunnat tänka Jag har min bästa vän med mig när jag tittar på det där armbandet. Att jag inte är själv. Jag har min bästa vän med mig har jag tänkt när jag suttit på flyget, dör jag så dör jag inte själv. Alltid. Jag har inte känt mig ensam någon gång. Det räcker med att bara titta på det. Men nu är det borta. Borta.
Och jag känner mig tom i själen och ledsen i ögat. Självklart har jag glömt mina två favoritringar hemma som också betyder väldigt mycket. Jag har i alla fall armbandet med mig. Har jag kunnat tänka. Men inte nu längre. Jag har ingenting kärt kvar hemifrån.
Hur kan jag ha tappat det!! Det är som att tappa en bit av mig själv. Idag har jag hemlängtan för första gången. Och en otrolig sådan.
/ a
Mitt indiehjärta slår och slår och slår
Jag klarade det. Eller vi klarade det. Att vandra längs Camdens gator i den svarta natten, känna doften av spyor och avgaser runt gatuhörnen, snylta oss in på en klubb genom att använda falsknamn, gå de sista 50 metrarna själv från busshållsplats och hus utan att bli våldtagen, rånad, eller överfallen (jag blev dock förförljd av en bil och dess förare, men ingen skada skedd). Ja, det var faktiskt väldigt trevligt, det var inte alls den knarkarkvart jag hade föreställt mig. Okej. Det är en knarkarkvart. Men det finns även vanliga människor som vandrar omkring där på nätterna. 
Sandra, Louise, Ulrika, Sofia, Alan, Evelina
Ebba, Louise, Ulrika, Jag
Jag är förövrigt kär i denna klubb. Koko. Indie/rock/pop - klubb. Ah.
Ser inte mycket ut för världen men är desto mer.
Mitt indiehjärta slår och slår och slår.
Blir helt klart ett återbesök. Hjärta till musiken och hjärta till lokalen.
Nu ska jag försöka släpa mig in i duschen. Mitt hår luktar koko-svett. Kvällen till ära ska tillbringas med coldplays ljuva stämma. Live. Gratis. Ahh! Fast tyvärr så är det endast öronen som får njuta av detta fenomen. Vilket även kan beskrivas som slutsålt = sitta utanför och frysa. Även fast jag tror att coldplay och lite vin kan värma rätt bra.
p.s någon som har lust att ge mig en systemkamera i kompaktkameraformat? det skulle värma i själen!
/ a
Hela livet var ett disco
Familjen är på bröllop. Känns konstigt att vara själv i huset. Jag har ju katterna i alla fall. Som förövrigt har väldigt vassa klor, vilket är störande, om dom kommer och ska gosa och "mjölktrampar" med fötterna så sticker klorna ut och innan du vet ordet av så är du täckt med blod. Typ.
Imorse blev jag väldigt deprimerad när jag steg upp och tittade in i min tunna garderob, tror jag aldrig har behövt klara mig på så lite kläder, det är jättetrist. Tappar all inspiration. Känns som jag har samma kläder varje dag. Vilket jag har typ, Växlar mellan 4 olika outfits typ. Blä. Tråkigt. Ska i alla fall unna mig en tunn kofta idag, som får plats under jackan, börjar bli kallt här nu. Eller ja, vissa dagar, vissa dagar kan man ligga ute och sola.
Ikväll ska jag och några andra troligen in till camden, ska rocka loss med knarklangare och prostituerade, yey. Ska se till att ha mycket kläder på mig så ingen kommer fram och frågar hur mycket det kostar för ett ligg. Så funderar på overall, halsduk, mössa, ja hela kittet. Fast då kanske nån tror att jag är en tjuv och kommer fram och vill planera ett bankrån istället. Hm. Lagom är nog bäst i alla fall. Men, något som jag tror extra starkt på är att ha med sig ett kassaskåp istället för handväska. Eller så lockar det kanske till sig rånare. Men jag är ju van. Att bli rånad alltså.
Nu ska jag försöka ta mig upp och lämna den lilla gosiga kissen bredvid mig för en liten tunn-kofta-shopping-tur.
/ a
Ååhh
Men det känns ändå som att jag skulle kunna lägga denna tid på någonting vettigare. Bara för att förgylla dessa underbara timmar i mitt liv som just nu inte används till någonting vettigt.
Plugga. Ja. Jag har aldrig varit inne på att plugga utomlands. Men nu känns det som en bra idé. Det är bara så satans krångligt, jag vill ju helst inte betala mina sutider själv, utan i så fall få studiestöd. Annars skulle det bli himla dyrt i längden. Och csn verkar ha bestämt sig för att vara så krångliga som möjligt om man ska plugga utomlands. Hur som helst så var jag på ett lokalt college idag, twin towers, kollade engelskakurser, kul att träffa nytt folk, och kul att göra något 2-3 dagar i veckan tänkte jag.
Pang. Så smällde dom upp ett prov framför ögonen på mig. Som den snälla flickan som jag är satte jag mig med svettiga händer och började. Vilket var helt onödig. Att jag var nervös alltså. En halvtimme senare efter att provet hade rättats kom dom ut och sa att jag hade alla rätt, vilket egentligen inte förvånade mig eftersom större delen av människorna som var där kunde knappt säga yes och no, och att jag skulle få testa på att läsa en avancerad kurs innan jag bestämde mig.
Så ja. Imorgon 9.30 ska jag dit och testa på det. Men på vägen hem så kom jag på att om jag nu ska läsa någonting och hade alla rätt på testet så känns det ju inte som att jag egentligen måste plugga engelska. Alltså jag kan ju redan engelska.
Så Louise tipsade om ett college i Barnet. Eftersom jag fortfarande vill läsa engelska, men liksom inte lära mig engelska, mer som svenskalektionerna, fast på engelska.
Och gud vad jag vill läsa där! Har lyckig i själen och varm i hjärtat suttit här och läst igenom alla deras underbara kurser och jag verkligen känner suget. Suget efter att få skriva. Uppsatser. Noveller. Jag känner verkligen vilken litteraturtönt jag är. Men jag kan inte hjälpa det. Jag älskar det!
Funderar på att läsa antingen en kurs som heter creative writing, eller någon om engelsk litteratur, typ shakespear, tolka texter, känslor, aahh. Det skulle bli som mina favoritlektioner fast på engelska!
Så nu håller jag tummarna för att min engelska är tillräckligt bra för att jag ska få läsa det. Eller så blir jag tvingad att läsa en engelskakurs bara för att. Ska ringa dom och kolla om dom tillåter en litteraturkär svensk komma och intränga på deras kurser utan att ha studerat engelska i deras brittiska land. Hoppas.
/ a
10.23
Tycker inte det är mer än rätt att de första londonbilderna är på mitt rum. Avnjut.
Det är faktiskt väldigt svårt att få med hela rummet från golv till tak
eftersom min lilla kamera inte är så avancerad, plus att det är väldigt
högt i tak. Men här är i alla fall en liten del. Älskar heltäckningsmattan, så
mysigt att gå på, varför har man inte det i Sverige?
Jättestor säng, med jättestort duntäcke, det gillar vi.
Min utsikt, långsmal baksida, huset längst bort är förövrigt där Louise
har sina pilatesklasser.
/ a
Swedish monday
Men just nu känner jag mig rätt så skamsen, stackars familj, jag har satt stopp i deras toalett. Och jag vet hur det här låter nu, men jag har faktiskt inte suttit och gjort nummer två alldeles för mycket, utan jag spolade ner en pappershandduk, ni vet sånna som man inte ska spola ner egentligen. Men som man kan spola ner om det är absolut nödvändigt (till exempel om man har jättebråttom och man nyss har gått ut med påsen i badrummet och inte hunnit sätta i en ny igen). Så ja, jag spolade ner den och det var väl inget mer med det. Förns nu, då toan svämmade över av sig själv, jag skämms så mycket. Har inte sagt att det är mitt fel. Usch. Jag kommer få mardrömmar. Måste erkänna mitt misstag. Men det är ju jobbigt. Jobbigt att göra fel såhär i början.
/ a
Stackars övningskörare
Jag tycker att det är jättepinsamt att köra med en övningskörningsskylt. Jag vet inte varför egentligen, jag menar, alla måste ju övningsköra. Men det är ändå pinsamt på något sätt, att jag är 18 men inte har körkort. Något som är snäppet värre är att istället för den lilla skylten i bakrutan ha en stor skylt uppe på taket med ett stort L printat på.
Vilket alltså motsvarar den svenska lilla gröna skylten i bakrutan. Inte nog med att man ska köra runt med en skylt stor som ett hus på taket och glassa med att man är skitkass och övningskör. Nej, när man har klarat uppkörningen och äntligen får bli av med den stora belastningen på taket, så ska man istället smälla upp en stor fet skylt i bakrutan med ett L eller R på. Sen är du tvungen, trots att du har körkort, att köra omkring med din "jag är kass" - skylt i två år innan du får ta bort den.
Snacka om förnedrande. Jag tycker så synd om alla som kör omkring med stora hus-skyltar på taken och förnedrande L och R i bakrutan.
Och som pricken över i:et så lär dom sig ju dessutom att köra helt fel. På helt fel sida och växlar med helt fel hand. Stackars människor. Tänk om dom skulle lämna landet. Hur skulle det då gå.
Jag har förresten fått tag på en kamera nu, den ligger här och laddar bredvid mig!
Nu ska jag laga ugnspannkaka!
/ a
Bilder?
Men vad ska jag göra liksom?! Ska jag kolla om jag kan hitta någon b-kamera som jag kan köpa till ett billigt pris så jag kan ladda in b-bilder? Ja.
Så det kan ni se fram emot. Lite sena bilder av lite allt möjligt, mitt rum, lite av huset kanske, området, mina älskade parfymer! Var tvungen att köpa ett par skor med fransar idag också, var inne i stan idag med med en nyfunnen vän, det var trevligt. Men ja, det är farligt att gå in på Primark, man kan ju knappast gå ut utan att ha köpt någonting! Jag är så bortskämd med alla billiga priser nu så jag kommer nog aldrig klara av t.ex. Åhléns skyhöga priser. Nu låter det som jag har shoppat som en galning men det stämmer icke. Jag har faktiskt varit riktigt duktig!
Jag har en massa saker som jag vill skriva om, det skulle ta evigheter för er att läsa allt, så nej, det känner jag att det inte är en bra idé.
Men en sak. Skit i svininfluensan. Doh. Alltså seriöst. Töntsverige. Här, där den i alla fall har brutit ut och man kan börja fundera på om man kan kalla det epidemi så är det ingen som bryr sig! Jag har inte sett någonting i tidningarna, ingen hets över att vaccinera sig, ingenting. Jag är ändå noga med att ha rena händer innan jag äter, men det är knappast så att jag går och oroar mig.
En av tjejerna jag träffade igår hade hört några som pratade om den och det hade liksom inte varit någonting, typ: Jag låg hemma med svininfluensa i tio dagar, oh, vad jobbigt för dig. Och så var det ingenting mer med det. Typ så mycket oroar sig folk här. Det gör min hypokondrisjäl glad. Då slipper jag oroa mig.
Nu ska jag snart äta mat. Nästan dör lite av hunger.
/ a
Lyckaaaaa
Igår var nämligen jag och några trevliga tjejor in till stan för lite sightseeing och lite gå i affärer. När vi vandrar längs oxford street bländade av solens stora glans så stoppas vi plötsligt av en stor folkhop som står på trottoaren och skriker. När vi har återfått synen så ser vi hur en tjej står och kastar ut parfymer till folk. Fort tränger vi såklart oss in i folkhopen och sträcker upp händerna för att kunna ta del av detta ypperliga tillfälle att tjäna en parfym.
Men istället så tar hon upp fem olika parfymer, lägger dom i en fin goodiebag och säger att eftersom att butiken stänger idag så får alla en påse för 20 pund. Vilket motsvarar ca 250 kr, som du vanligtvis inte får en parfym för! Vi fick fem!
Alla tjejer folkhopen förvandlades till tjejtjejiga tjejer så fort dom hade en påse i handen, även vi såklart, hoppade och skrek förtjust. Sen svassade vi runt med våra snygga parfympåsar och upptäckte resten av oxford street.
Jag är i london nu, här får man fem parfymer för 250 spänn, HA!
/ a
London
Och där befinner jag mig alltså just nu!
Ja, nu är jag här! Allt är jättebra, trevlig familj, gulliga ungar och fint hus! Har dessvärre råkat åka på världens huvudvärk som vägrar att ge sig, är i alla fall ledig idag så kan ligga här med mitt bultande huvud och tycka synd om mig själv hur mycket jag vill!
Jag har sprungit runt hela finchley och letat efter en sladd till min kamera, men som alla andra kameraaffärer så tror alla att dom har rätt sladd och sen när man har köpt den så visar det sig att det är fel, ja, det är underbart roligt faktiskt. Var till och med in i en kodakaffär, eftersom kameran är en kodak, och dom hade den inte ens. Det känns ju bra. Funderar starkt på att köpa en ny kamera..
Men på grund av detta så har jag ju inte några bilder att visa ännu, tyvärr.
Finns förutom söta ungar, även väldigt söta katter här, imorse vaknade jag av att en av katterna stod o mjaua som en galning utanför min dörr för den ville gosa. Sen jag gosade mycket med dom båda två första kvällen så har dom tassat efter mig som en svans var jag än går, och om jag går på toa så står dom utanför och väntar. Så två lurviga vänner har jag allt fått.
/ a
Ses snart!
Måste hela tiden påminna mig om att det tar två timmar för mig att komma hem igen och hälsa på alla, jag kan åka över en helg utan problem, men det är hela den här hejdå-hysterin som gör mig deprimerad över att jag ska åka. Skulle jag bara dra skulle det kännas bättre, jag kommer ju inte försvinna för alltid, men nu ska man säga hejdå. Då blir det mycket jobbigare. Då känns det som jag ska vara borta längre.
Det är inte hejdå! Det är vi ses snart!
/ a
Klädångest!
Det var någonstans där, när jag försökte kravla mig fram bland min sjö av kläder för att leta efter mitt axelbandslösa vita linne, som jag känner att jag vill ha med mig, som jag upptäckte att det endast fanns några få plagg kvar i garderoben. Gapandes tittade den ut över mig som brottades med strumpor och koftor för att hitta det jag sökte, kändes nästan som den tyckte lite synd om mig, jag tyckte lite synd om mig själv också där jag satt i mina klädhögar och försökte leka organiserad, och lite synd om alla mina kläder eftersom jag bara kan ta med mig högst 25 kilo.
Hur ska det gå? 25 kilo. Jag ska vara borta i tio månader. Mina älskade kläder! Jag kan ju inte bara lämna dom här hemma och damma medan jag lever livet i några andra kläder i London! Och när jag satt där och hade ångest över att jag skulle få räkna bort nästan hela högen så kom jag på att jag inte ens hade börjat med jackor och skor än, och sen när jag hade lagom ont i magen över det så kom jag på att jag har hela min garderob hemma hos mamma kvar också. Så nu sitter jag här deprimerad över att jag bara få ta med mig 25 kilo, varav 2 kilo är en dator, så alltså 23 kilo. Och där ska få plats, jackor, skor, kläder, hårfön, plattång, smink, allt!
Att jag inte har koll på mitt pass känns som en småsak jämfört mot det här.
/ a
Nån som har ett lager handdesinfektion att dela med sig av?
Men, jag tjänar även en timme, eftersom det är en timme bakåt därnere. Tack för det! Den ihoptjänade timmen ska jag tillbringa på det jag älskar allra mest, nämligen flygplan! Ahh. Underbart att få tillbringa en extra gratis timme på ett flygplan, ett flygplan med härlig chockgul färg och knäna inprejade i stolen framför, mmm.
Efter den ihoptjänade timmen på flyget ska jag glad och lycklig skutta ut i den friska luften, kyssa marken under mina fötter, och leta reda på en familj som jag aldrig har träffat i hela mitt liv. Inte nog med det, jag ska även följa med denna familj hem och bosätta mig i deras hus under tio månader. Så sant som det är sagt. Ett annat ord för detta är: Au Pair.
Jag kan inte riktigt fatta att jag åker redan på onsdag! Det känns så overkligt, så snart, men det ska bli skitkul! Jag förväntar mig i alla fall att ha underbart roligt! Kom och hälsa på mig!
/ a
Töntigaste rädslan i världen?
Lycklig i själen satt jag på bussen på väg hem från jobbet. Jag hade fått en plats högst upp längst fram, som typ alltid är upptagen, nästan så man undrar om folk åker buss hela dagarna bara för att paxa de platserna, därför är det i min mening okej att känna ett smått litet lyckorus om man lyckas knipa en sån plats.
Men, sen stiger det på en familj, med en liten flicka i femårs - åldern, hon är så trött så hon orkar knappt stå på benen. De går upp och sätter sig bakom mig, då och då hör jag hur flickan gnyr lite, plågsamma små gnäll, sen blir hon tyst igen, somnar antagligen. Jag riktigt kände familjens oro över henne. Stackars lilla flicka. Jag tyckte så synd om henne, så jag satt där och riktigt led med familjen.
Tillslut slår det mig svininfluensan, snabbt tar jag upp min sjal ur väskan och virar runt halsen för att kunna andas i den, trots att det är 30 grader varmt både ute och i bussen. Resten av resan andas jag inte mer än nödvändigt för att kunna överleva, och de få andetag jag tar är såklart i sjalen. Kanske var det därför jag blev så yr och blek. Syrebrist. Men mer tror jag att det var inbillning. Jag var säker på att jag hade blivit sjuk. Jag ställde in mig på att dö när som helst.
Jag skyndade mig ut ur bussen så fort jag kunde och gick resten av vägen. Bort från baciller, bort från sjukdomar, bort från virus. Hela jag kändes som en stor smittohärd, ett vandrande virus. I mina "jag kommer dö" - tankar svängde jag in i en liten turkbutik för att köpa något att äta. Så fort jag kommer in i butiken slår det liksom till, det är trångt, fullpackat med grejer, det enda jag kan tänka är baciller. Helst vill jag bara lägga mig ner på golvet och ge upp, spy, svimma, orkar inte. Turken i affären stirrar på mig, varje rörelse jag tar, varje sak jag kollar på. Jag ska inte sno nått. Jag går fram till disken och till min förvåning tittar han oroligt på mig, försöker fånga min flackande blick,
Han: Är du okej?..
Jag: Ja..
Jag ger honom pengarna och samlar ihop mina grejer.
Han: Är det säkert det?
Jag: Ja, jag mår bra.
Efterråt blir jag ännu mer rädd. Jag hoppar in i duschen det första jag gör när jag kommer innanför dörren. Skrubbar kroppen så hårt att den blir röd och svidande ber om nåd. Jag tvättar till och med munnen. Med tvål. Skrubbar tungan. Spottar.
Jag åt ingenting den dagen. Framåt eftermiddagen kunde jag i alla fall förmå mig att svälja lite vatten utan att tro att jag svalde en sjukdom. På kvällen kunde jag till och med dricka te.
Ni får tycka att jag är töntig, jag vet att jag är töntig, men jag kan inte hjälpa det. Det är inte så att jag vill tro att jag har fått en massa baciller och en massa sjukdomar. Just nu känner jag mig bara glad att jag lyckades undvika ett sånt här sammanbrott igår, vilket var på väg att komma, jag slapp det. Ahhh. Jag skulle vilja vara lite mindre bacillrädd och lite mer rulla i lera.
Att undvika ett sammanbrott känns som en god bit på väg!
/ a
Waaaah
- nästan i alla fall, hans fru, men det är väl ungefär så nära man kan komma, om man inte pratar med honom själv alltså!
/ a
Nervositet
Det här med att prata i telefon har aldrig riktigt varit min grej, jag gillar det inte, tycker alltid att det känns lite jobbigt när någon ringen, även om det är en kompis. Jag vet inte varför det är så. Jag är väl ingen telefonmänniska helt enkelt. Men som alla andra här i världen så har jag självklart gjort några jobbiga samtal då och då (efter att ha gått och laddat för det i någon vecka), om man t.ex. ska ringa om ett jobb, boka tid hos doktorn (uuh, hatar det), ja sånna saker.
Nu har jag inget samtal att ringa. Däremot väntar jag på ett samtal. Vilket är ungefära 100 gånger värre än att ringa ett samtal. Jag kan ju inte bestämma när jag känner mig redo så jag kan bli uppringd. Tänk om jag sitter på toa, eller står i duschen, eller tränar. Därför är jag aldrig redo.
Jag kan inte bara sitta still som en snäll flicka och vänta heller. Jag måste göra någonting hela tiden. Jag har haft den aktivaste dagen på länge idag. Ska snart åka ut till stallet också. Så jag har någonting att göra. På något sätt känns det bättre att bli uppringd när man håller på med någonting.
Men gud. Ingen kan förstå min skräck för det här med telefon. Eller jo. Gunilla kanske kan. Usch.
Hoppas det går bra. Jag har en tendens att göra bort mig.
/ a
