Anna

Anna Gavalda.

Jag tänker låta namnet tala för sig själv. Jag tänker inte gå in på hur hon snurrar igång skrivarblodet i kroppen och får mig att skriva tio a4 utan att blinka. Jag tänker inte gå in på hur mycket hon får mig att vilja ta mitt pick och pack, flytta in i en skitig etta mitt i Paris, omringad av avgaser och baguetter, slå upp datorn och inte göra annat än att lyssna på alldeles för hög musik och låta inspirationen gå på högvarv. Inte göra annat än att skapa.

Jag tänker låta namnet tala för sig själv.

Men någon gång ska jag bo i Paris. Jag ska.

Jag lovar.

/          a

Jag är inte helt säker, men jag tror jag precis hade slutat åttan, precis hade lämnat nithalsband, skinnkjolar och trasiga strumpbyxor bakom mig, precis hade delat min första folköl med tre andra fnittriga flickor i den svala försommarkvällen.

Jag tror det var ungefär då. Efter en lång period med högläsning av Vingklippt Ängel och ett ständigt sug att sälja min själ till Nine inch Nails , flera timmars långa diskussioner om hur orättvis världen är, flera timmars nattliga promenader med Kent i öronen.

Någonstans där efter denna period av att ständigt känna mig skyldig att göra revolt mot världen satt jag alltså i en bil. I en röd volvo på en parkering mitt i stadens centrum.

Jag hade precis räknat hur många kläder jag hade kvar som jag köpt när mina föräldrar levde tillsammans och vilka kläder jag hade skaffat mig efter det att dom flyttade isär. Kom fram till att jag numera endast hade tre plagg kvar från kärnfamiljstiden. Tre plagg. Snart var hela den tiden borta. Kärnfamiljstiden. Snart skulle hela klivet över till den nya anpassningen vara över. Snart skulle jag utan övertramp stå på den andra sidan.

På något sätt ett nytt liv. Ett liv som inte kunde vända tillbaka. Endast fortsätta framåt.

Ungefär där insåg jag det. Det här man säger om att livet går vidare, att tiden läker alla sår, även de sår som ingen annan ser.

En osäker tonårssjäl i en röd volvo med Ted Gärdestad, Come give me love, spelandes på högsta volym. Jag är inte helt säker men jag tror att jag i denna situation fällde min första tår på två år.

Inte av sorg. Mer av lycka. Lyckan över att äntligen kunna ta ett steg framåt.

Ni vet, att kunna gå vidare.

/        a

Om man skulle lägga ihop alla nya ord jag har lärt mig de senaste veckorna, skulle man utan tvekan kunna placera in mig i facket: högintellektuell kvinna, det är nog fler ord än siffrorna som krävs för att räkna dom.

Sammanfattningsvis: Ganska många.

Med dessa ganska många ord skulle jag kunna imponera på de flesta av människorna som på vår planet vandrar. Egentligen räcker det med att bara säga ett ord och genast byts den blonda silhuetten ut mot någon med svart läderportfölj som vet precis vad hon talar om. Genast klättrar man några extra steg uppför stegen mot högintellektuellt rykte.

Detta gör att man skulle kunna tro att jag med hjälp utav dessa ganska många ord skulle kunna yttra mig alldeles förträffligt i de flesta analyser och texter som mina fingrar får i uppgift att knappra in på tangentbordet. Tyvärr måste jag här göra er besvikna och tala om att så inte är fallet.

Mina fingrar hoppar ivrigt fram över tangentbordet i väntan på att hjärnan ska berätta om dessa ganska många ord som de sedan så vackert ska knappra in. Dock befinner sig hjärnan för tillfället någon annanstans. Någon helt annanstans. Inte över huvudtaget i de ganska många ordens oas. Inte alls.

Faktum är att min hjärna den senaste timmen har roat sig med att sitta och stirra på ett tomt dokument som väldigt tålmodigt väntar på att fyllas med ord och bokstäver, samtidigt som den funderat över varför februari har så få dagar, nästan tyckt lite synd om februari som inte får vara med och leka lika länge som de andra månaderna.

I dessa tankar finner jag inga högintellektuella ord. Och dokumentet förblir tomt. Tomt, ensamt och oklart.

/       a

Jag vill gärna tro att jag kan det här med design och programmering. Ganska mycket vill jag tro det. Att tro räcker ganska långt men inte hela vägen. Absolut inte hela vägen.

Dessutom äger jag inte ens photoshop, vilket i sig är ganska pinsamt, men vad som är ännu mer pinsamt är att ha läst teknikprogrammet i tre år med ganska okej betyg och fortfarande inte fatta hur man gör.

Hallå.. hjälp?

/            a

Ett av mina direktnummer jag har på min telefon är till sjukvårdsupplysningen. Jag gillar inte sjukvårdsupplysningen, tycker dom är ganska värdelösa på ganska många sätt och har vid flera tillfällen fått lust att leta upp dessa människor som glatt ber folk med hjärnblödningar att, "ta en ipren så ska du se att det går över", och kasta äppelskrutt i deras självgoda ansikten. Riktigt kleta in dom i odören av rutten frukt och gamla ägg. Låta dom stå där som vandrande fågelskrämmor och säga, "Ha, vad säger ni nu?!".

Men min moral och mitt goda förnuft får mig att låta bli. Istället låter jag dom sitta där med sina fåniga headsets och dela ut ipren och alvedeon till varannan av Sveriges medborgare. Tänker man efter riktigt noga är det faktiskt ganska pinsamt. Pinsamt, inte helt okej, till och med nästan lite dåligt att jag faktiskt i alla fall utnyttjar denna tjänst, lyfter luren och har dessa likadana samtal med dessa människor flera gånger om året. Samtalen som säger åt mig att ta en ipren. Samtalen som jag lika gärna hade kunnat klara mig utan. Men det gör jag inte.

Och det är när dessa oinsmetade fågelskrämmor säger åt mig att "jag nog bör se över mina matvanor" som jag faktiskt på riktigt blir arg. Bilderna av rutten frukt och gamla ägg byts snabbt ut mot tunna pianotrådar och massiva yxor.

"Ska jag se över mina matvanor?!"

Jag, av alla människor så ska jag se över mina matvanor, jag som är så otroligt duktig. Jag som äter en massa frukt och vitaminer, grönsaker, ja, en massa bra.

"Ja, det låter väldigt bra, men man kan inte bara äta frukt och grönsaker."

Jag äter pasta också. Och keso. Ibland äter jag till och med tonfisk.

Tydligen räcker det inte att vara en duktig flicka och äta en massa frukt och grönt. Speciellt inte om frukten man äter är orange och kallas för apelsin. Om vitamintillskotten man varje dag tappert petar i sig börjar på C. Om frukten i drycken som ska motverka all världens problem heter tranbär. Om 50 procent av måltiderna består av en röd grönsak som kallas tomat. Och om man fyller magen med mer än fem koppar te om dagen.

Då är det inte bra. Då drabbas man av någonting som kallas för "sura uppstötningar i samband med proteinbrist".

Då får man göra någonting så underbart som att "återställa balansen i magen". Vilket ungefär skulle kunna sammanfattas som att "inte äta någonting som överhuvudtaget har någon smak".

Jag funderar på att gå och köpa mig en burk barnmat.

/               a

Jag gråter ungefär två gånger om året. Alltså på riktigt gråter. Runda, blöta, salta, tårar. Ibland undrar jag om mina tårkanaler på något sätt har blivit fyllda med cement. Om tårarna jag försöker pressa fram stoppas av en hård, mörk betongvägg någonstans på vägen. Aldrig når sitt mål. Aldrig lyckas rulla ner längs mina kinder trots att jag ber dom göra det. Trots att jag vill gråta. Vill blöta ner hela kudden. Det går inte. Finns inte.

Egentligen borde jag vara glad. Jag gråter inte på sorgliga filmer, behöver inte bry mig om att mascaran kletas ut över hela ansiktet, behöver inte skämmas över att gråta vid jobbiga tillfällen. Men jag är inte glad. Jag önskar att jag kunde vara en av alla som sitter och snyftar till Titanic, en av dom som kan lyssna på musik, slappna av och låta alla känslor rinna ut. Det går inte. Jag är halvt gjord av sten. Jag försöker, försöker låtsas att jag gråter, ja, usch vad sorgligt det är, sitter och försöker torka tårarna som inte finns.

Att inte kunna gråta gör att jag chockas över mig själv när det väl händer. Om en tår får för sig att titta fram blir jag så chockad att jag hör av mig till alla jag känner, Vet du! Jag har gråtit! Jag grät idag!! Och det är skönt. Skönt att låta känslorna rinna ut. Så skönt att jag inte vill sluta. Vill fortsätta i all evighet. Tömma mig själv på tankar. På känslor. Riktigt känna hur jag mår. Lycka eller sorg.

Därför mina vänner är det en mycket speciell dag idag. En dag då detta har hänt. Jag har gråtit. Bland röda teaterstolar med människor som glatt klappar händerna, bland ljus som blinkar, bland skratt, applåder, folk som dansar. Bland allt detta fick mina tårkanaler för sig att låta droppe efter droppe sakta rulla nedför min kind. Inte på grund av sorg, egentligen inte heller på grund av lycka, mer på grund av en känsla som tränger sig igenom alla de murar jag bär omkring på. Helt plötsligt blir dom osynliga. En känsla som jag inte kan förklara, stolthet, avundsjuka, lycka. Jag vill också!

Jag vet inte vad det är. Men lyckas man få mig att gråta måste det vara någonting.

Eva, tack!

/                   a

Sakta men säkert kommer det tillbaka. Det där livet. Där man ska kunna andas. Kunna tänka på vad maten smakar. Vad som händer runt omkring. Kunna möta en blick. Ha tid att säga hej.

Sakta men säkert hasar det sig fram till mig. Trött. Och långsamt. Men det kommer.

Snart.

Åh. Jag älskar lite den 21 Januari.

/         a

Jag vet inte om det är för att jag någonstans tror att jag är övermänsklig. Eller om jag någonstans tror att jag föddes med samma hjärnsubstans som min bror. Men någonstans så tror jag alltså att det är fullt möjligt att tenta av två kurser samtidigt som man påbörjar en annan i helt olika städer med ganska många mil emellan. Någonstans där i planeringen måste vattennivån ha stigit från upp till halsen till över huvudet.

Och nu sitter jag här. Med vatten över huvudet och ingen tid finns att dyka upp för att andas. Inte egentligen. Den tiden det tar för mig att ta mig upp till ytan för ett andetag och sedan ta mig tillbaka igen är en tid som jag inte får tillbaka. På den tiden hade jag kunnat läsa en eller två sidor mer. Eller kanske till och med tre.

Att vara dränkt kan i många fall vara ganska jobbigt. Förutom det faktum att man inte kan andas ska man alltså i denna syrebrist försöka banka in information i hjärnan. Banka in information i hjärnan som är upptagen med att  skicka ut smärtsamma signaler till ryggen för att den har suttit böjd över en tjock bok alldeles för länge. Banka in information i hjärnan som gör allt den kan för att inte tänka, hur fan ska det här gå? hur fan ska jag hinna med det här? hur fan ska jag hinna äta, träna, sova, spy, leva, dö?, en hjärna som glatt försöker tänka att, oj, gud vad jag lär mig! Det här kommer gå så bra så. Jag kan ju. Faktiskt. Jag är duktig. Hjärnan kämpar och jag vill tro att den har lyckats övertala mig själv om att jag i alla fall har fått låna min brors hjärnsubstans för ett tag. Eller att jag åtminstone är omänsklig den här månaden.

Långt därinne i mig själv sitter ett litet ambitionsmonster som lovar mig själv att det kommer gå bra. Hur bra som helst. Ett litet ambitionsmonster som säger till mig själv att om, om du klarar detta galant, då kan du bli läkare. Ja. Absolut. Visst. Det kan jag bli. Läkare.

Men jag vill inte bli läkare.

Jag vill bli rik. Och att denna hemska månad ska ta slut. Försvinna och aldrig mer komma tillbaka.

/         a

För någon vecka sen sa en vis man något väldigt klokt till mig. Någonting som sedan dess har fortsatt ringa i mina öron. Någonting som inte riktigt kan försvinna. Någonting som sitter som sten. En mening som väldigt bekvämt har gosat in sig i min hjärna och verkar ha planer på att stanna ett bra tag.

Egentligen är det inte meningens ord som får min hjärna att ta emot den med öppna armar, utan det faktum att meningen på något sätt måste innehålla magi, någonstans mellan orden måste det ligga något vitt, glittrande, litet magipulver. Något slags magipulver som utlöses varje gång meningen spelas upp i mitt huvud. Något som lika enkelt som att blåsa ut ett ljus blåser ut den osäkra viljan att ringa alla jag älskar och säga att jag håller på att dö i en hjärtattack. Får allt att försvinna. Bara sådär. Borta. Sveper in hjärtattacken i sitt vita pulver och lämnar mig med underbart jämna hjärtslag i natten.

Åh. Underbara älskade mening! Jag tror vi ska gifta oss!

Det är okej att ha ont.

/             a

Egentligen visste jag redan då. Då när bara ben i en vit sommarklänning hoppade upp och ner på en kärra klädd i björkris. Då när allt kändes perfekt, när jag med ett stort leende och stora ögon svepte blicken över folkmassorna som betraktade oss med blandad hatglädje, när trötta stämband kämpade för att sjunga med i Per Gessles, Det är över nu, då när det var över. Slut. Äntligen var det slut. För vi har tagit studenten.

Jag visste redan då. Visste att mitt leende som stolt visade upp alla mina tänder för världen inte berodde på att jag aldrig någonsin i mitt liv behöver skriva ett nationellt prov om jag inte hemskt gärna vill. Inte berodde på att det var över. Klart. Ett avslutat kapitel. Utan för att det var nu det började. Det dom kallar för livet. Det var nu det skulle ta fart.

Och jag kan inte förklara det bättre än någonting som med en duns landade på mina axlar och tryckte mig ner mot jorden. Mot verkligheten. Plötsligt var den där. Satt där på mina axlar och tittade ner på mina stackars tår som smärtsamt trängdes i de för små klackarna som jag några timmar tidigare tvingat på mina för stora fötter.Verkligheten, valen, livet. Pillade mig lite i håret, böjde sig med en långsam rörelse fram och viskade sedan tyst och försiktigt i mitt öra att, Nu är jag här. Verkligheten. Valen. Det dom kallar för livet.

Jag visste det redan då. Där. När blodet i lycka och glädje rusade snabbt genom ådrorna. Jag kommer aldrig nöja mig med bara ett val.

Jag kommer aldrig att nöja mig med en väg. Jag kommer aldrig att våga lita på någonting innan jag har testat något annat. Jag kommer aldrig att nöja mig utan att vara hundra procent säker. Jag kommer aldrig att nöja mig med någonting som är okej när man kan ha det fantastiskt.

Jag kommer aldrig låta verkligheten, valen och livet, föra mig genom mitt eget liv utan att få ut det mesta av det.

Därför packar jag återigen ihop delar av mig själv i flyttkartonger. Rensar återigen ut ett rum på en personlighet. Lämnar det vitt. Fläckfritt. Tar med mig själv och går vidare. Fortsätter att leta efter dessa hundra procent.

Och någonstans så vet jag. Det handlar inte om att hitta dessa i hundra procent i något annat. Inte att hitta hundra procent i en annan människa, i andra studier, annat arbete, annat land. Det handlar om att hitta hundra procent i mig själv. Handlar om att springa ikapp den del av mig själv som jag tappade bort där någonstans på vägen.

Jag vet inte vart den delen finns. Men den fanns inte här. Tragiskt nog måste jag ändå säga:

Jönköping, jag kommer sakna dig, er!

/ a

Idag klockan två börjar julafton. Exakt klockan två. Då tänds ljusen, alla rim ska vara klara, och pyjamasen ska vara utbytt mot finkläder.

Innan dess är det fritt att göra lite vad man vill. Lite det man känner för.

Det är två timmar kvar. Mina syskon har stängt in sig på min systers rum. Ljuden skvallrar om att de bygger lego. Katten som inte får vara med sitter utanför och längtar efter sin husse. Jag sitter och funderar på varför jag inte har uppfyllt min 22 - åriga storebrors undermedvetna, innersta, önskan och köpt honom en legobyggsats i julklapp.

Det är två timmar kvar. Jag har lyckats ta på mig ansvaret att göra köttbullar. I år igen. Jag hatar lite att göra köttbullar.

Det är två timmar kvar. Vi har ingen kakao och jag ser ner på mina fingrar som med flagnande nagellack långsamt vandrar på tangenterna och tänker, jahaja, god jul, har vi något aceton?

/          a