Vår julskinka har rymt
Sara: Har du fått någon julkänsla än?
Jag: Mmm, jag hade julkänsla där vid första advent typ, men nu är den borta, känns som jul redan har varit.
Sara: Mjo, lite kanske
Jag: Känns som att man skulle kunna hoppa direkt till 2011
Sara: Ja! Nyår ser jag fram emot!
Jag: Jag ser mest fram emot ett nytt år..
Bitterheten slår igenom. Jag älskar jul. Jag älskar nyår.
/ a
Jag: Mmm, jag hade julkänsla där vid första advent typ, men nu är den borta, känns som jul redan har varit.
Sara: Mjo, lite kanske
Jag: Känns som att man skulle kunna hoppa direkt till 2011
Sara: Ja! Nyår ser jag fram emot!
Jag: Jag ser mest fram emot ett nytt år..
Bitterheten slår igenom. Jag älskar jul. Jag älskar nyår.
/ a
Will they wait for me and you, or just leave us both behind
Om 19 timmar går jag med trötta fötter efter en lång natt full med festligheter på tåget. Tåget som ska ta mig söderut. Söderut mot skratt, vänskap och timtals långa diskussioner. Söderut mot Växjö. Mot Ebba. Hos Ebba finns inga vassa kanter. Hon är lite som Jose Gonzalez - Heartbeats. Bara fin.
/ a
One night of magic rush, one night to push and scream
Och plötsligt står jag där framför mig själv. Välbekant, främmande, ny och gammal. Och jag tänker, vart fan har du varit?
I brist på kurslitteratur.
/ a
Heartbeats
Idag är en mycket fin dag på många sätt. I tio minusgrader på Jönköpings glashala trottoarer som aldrig har fått bemöta det kända fenomenet grus har glada studenter halkat runt med ett stycke uppsats i handen. Lasagne har landat i magen och lägenheten har nog aldrig varit så fin. Världen har förvandlats från hård och kantig till rund och mjuk och jag önskar lite grann att jag satt i ett glashus på Gustav Adolfs torg i Malmö. Önskar att jag kunde gosa in mig i den fina mjuka delen av människors generositet. Önskar lite att jag kunde gosa in mig Jose Gonzales mjuka stämma. Att det alltid kunde få vara såhär mjukt och luddigt. Känsligt. Utan vassa kanter.
/ a
Du är bara ett ansikte i mängden
En stilla undran över varför mina fingrar luktar soppa, varför jag inte äger en pennvässare, och varför mina försök till att plugga denna vecka istället har resluterat i detta:
Politisk kommunikation - nu kommer jag!
/ a
Ibland är en dröm det finaste man har
/ a
Saknaden efter något man aldrig har haft
I min hjärna bor det otroligt många tankar. Till och med tankar som inte får plats trycker bestämt in en fot bara för friheten över att få finnas där. Tankar som inte ens hinns med finns där. Tankar jag inte hinner tänka men som jag vet att jag har. Man skulle kunna säga att mina tankar är lite som myror, det föds tusentals varje sekund, hela tiden, pang, pang, pang.
Tusentals nya tankar. Idéer. Händelser. Hela tiden spelas de upp på min näthinna, om och om igen, tills de blir som ett mantra och jag inte har något annat val än att ge dom den tid de kräver. Tänka tankarna som kräver tanke. Och jag tänker tankarna. Och för varje ny tanke växer känslan över att jag måste våga ta nästa steg. Inte kan stå kvar där jag står med mitt järngrepp och kämpar mot den våldsamma vinden som försöker trycka mig framåt mot den osäkra framtiden. Försöker få mig att förstå att tillslut måste jag ändå ta det steget. Ta det förbaskade, jävla, beslutet om i vilken riktning jag ska vrida mina fötter när benen inte längre orkar kämpa emot i stormen och ger upp.
En helt onödig kamp om ett val som ändå måste tas. En storm som blåser så hårt att hjärtat börja frysa.
Ta ditt jävla steg människa!
Ja! Jag ska ta mitt steg. Jag ska ta mitt steg ut i en tomhet som jag inte vet vart den leder. Ett steg mot någonting nytt eller gammalt. Ett steg mot någonting som inte kan ta mig tillbaka dit jag tidigare varit. För så fort benen har gjort sitt val och låtit vinden föra mig dit den vill så slutar det blåsa. Slutar blåsa, myrorna går i kloster för att minska förökningen av tankar, och sakta men säkert begravs myra efter myra. Tanke efter tanke. Lugnt. En ny tomhet. En ny tomhet att med fria händer få möblera precis som jag vill. En ny tomhet som kommer bli bra i vilken riktning vinden än får för sig att ta mig när jag äntligen slappnar av och accepterar att jag inte kan stå kvar.
Gammalt eller nytt. Rädslan över att sakna någonting som man aldrig har haft. Släpp för fan och ta ditt steg!
Jag är trött på att det blåser. Jag har testat alla vindskydd som går.
/ a
He doesn't look a thing like jesus
Jag vet om det. Det har aldrig riktigt varit min grej. Det här med att lyckas hålla en mobil levande mer än någon månad. Jag ser upp till folk som lyckas med det. Verkligen.
Så med en mobiltelefon med en doft lika stark som en krossad kaffeböna ska jag med ett glatt leende traska in till de snälla mobilförsäljarna och be om en ny. Kanske en med plastfilter och stänkskydd.
Men denna gång var det inte mitt fel.
/ a
Så med en mobiltelefon med en doft lika stark som en krossad kaffeböna ska jag med ett glatt leende traska in till de snälla mobilförsäljarna och be om en ny. Kanske en med plastfilter och stänkskydd.
Men denna gång var det inte mitt fel.
/ a
The unknown fashion
Min kropp har startat en ny trend. En trend som går ut på att sova så lite som möjligt. Helst inte sova över huvudtaget. Allra helst vill den att man bemöter vardagen med en sprängande huvudvärk. Att man yr av trötthet lägger nycklarna i kylskåpet och glömmer dra ner trosorna när man ska kissa. Då är min kropp riktigt nöjd och trenden är spikad.
Min trend är väldigt lärorik. För det första får man lära sig hur långt ett dygn verkligen är. Och det är väldigt långt. Väldigt långt. Nästan längre än man tror. Dessutom får man lära sig ungefär när alla människor sover. Det är vid tretiden för er som inte visste det. I alla fall i denna stad. Och sist men inte minst, man får lära sig hur länge man står ut innan man går in i väggen och börjar knapra piller för att gå emot min modemedvetna kropp och bryta trenden.
Ett annat plus att följa mitt mode är att man inte behöver sminka sig. Istället för att vakna blek varje morgon och fräscha till sig med lite vackra skuggor så släpar man sig ut ur huset med redan väl markerade ögon som sotat sig helt själv. En vacker svart beläggning under ögonen som skvallrar om hur otroligt modemedveten man är. Här kommer flickan som har koll.
Nu ska jag återgå till att ligga och stirra rätt upp i taket och räkna hur många bilar som åker förbi. Det är väldigt tyst nu. Om fyra timmar är det dags att gå upp. Jag skulle kunna förbereda min frukost.
Åh. Ack så modemedveten jag är!
/ a
Någon gång måste du bli själv
Något som jag är väldigt dålig på är att vara själv. För att uttrycka det på bästa sätt kan vi säga såhär: jag hatar att vara själv. Det finns absolut ingenting behagligt med att vara ensam. Inte över huvudtaget. Jag kommer aldrig att förstå hur människor kan tycka det är skönt, hur det kan finnas människor som njuter av att "ta hand om sig själva" en hel helg. Det finns inte i min värld. Vad betyder ens "ta hand om sig själv"? Ska man sitta och klappa sig på armen och sjunga en fin liten visa medan man stirrar ut i ett tomt rum och riktigt känner in ensamheten? Är det att ta hand om sig själv så trivs jag nog bättre med att inte ta hand om någon alls. Alternativt ta hand om någon annan. Men aldrig någonsin kommer jag att förstå det fina med att ta hand om sig själv.
När jag är ensam blir ensamheten så fruktansvärt påtaglig. Den liksom hänger i luften som ett stort, tjockt, fuktigt moln. Ett stort, tjockt, fuktigt moln som sakta sänker sig ner över mig och kväver mig i min egen ensamhet. Den enda människa som finns i detta ensamhetsmoln är jag. Bara jag. Ensam. Kvävd. Själv. Lämnad. Bortglömd.
I min ensamhet är det ingen som märker om jag är glad. Ingen som märker om jag är ledsen, skrattar, gråter, dör. Ingen. I min ensamhet finns bara jag. Bara jag och ett stort, fult, moln som sveper in mig i en depression. Depression över att inte kunna vara social. Depression över att tala utan att få något svar. Depression över att hälla ut middagen på golvet utan att någon reagerar.
Ensamheten är, har alltid varit, och kommer alltid att vara min fiende. Vi kommer aldrig någonsin att komma överrens. Jag hatar den. Hatar den med hela mitt hjärta. Hatar. Hatar. Hatar.
/ a
När jag är ensam blir ensamheten så fruktansvärt påtaglig. Den liksom hänger i luften som ett stort, tjockt, fuktigt moln. Ett stort, tjockt, fuktigt moln som sakta sänker sig ner över mig och kväver mig i min egen ensamhet. Den enda människa som finns i detta ensamhetsmoln är jag. Bara jag. Ensam. Kvävd. Själv. Lämnad. Bortglömd.
I min ensamhet är det ingen som märker om jag är glad. Ingen som märker om jag är ledsen, skrattar, gråter, dör. Ingen. I min ensamhet finns bara jag. Bara jag och ett stort, fult, moln som sveper in mig i en depression. Depression över att inte kunna vara social. Depression över att tala utan att få något svar. Depression över att hälla ut middagen på golvet utan att någon reagerar.
Ensamheten är, har alltid varit, och kommer alltid att vara min fiende. Vi kommer aldrig någonsin att komma överrens. Jag hatar den. Hatar den med hela mitt hjärta. Hatar. Hatar. Hatar.
/ a
Cry no more tears, take this song and sing your troubles away
Det finns människor som traskar sig framåt på livets stig utan att ta några omvägar. Bara knatar på, lugnt och mjukt trampar deras fötter i den silkeslena jorden, och för varje gång foten nuddar mark tränger det upp små rosa, mjuka, luddblommor mellan tårna. Där går de, rakt fram på stigen mot framtiden, varje steg är en njutning och varje andetag en känsla av välbehag. Ser de sig omkring kan de se en fjantig liten fjäril glittra förbi med sjungande vingslag. Deras stig går rakt igenom en disneyfilm. De jobbigaste som kan hända på deras stig är att en dvärg kommer fram och nyser dom i ansiktet.
Min stig ser lite annorlunda ut. För mig är det mer än ständig tävling mellan mitt liv och mitt livs liv.
I mitt liv går stigen genom en disneyfilm. Saker sker när dom ska, som dom ska, och precis varför dom ska ske. Alltid i rätt tillfälle. Det är lite som ett kugghjul. Alla händelser passar ihop och hjulet snurrar hela tiden på. Ungefär det jobbigaste som kan hända på stigen i mitt liv är att hitta en liten snigel som har gått vilse som jag måste flytta och sätta på en liten blomma vid vägkanten. Sedan är det bara för mig att fortsätta min vandring på den glittrande stigen mot framtiden. Stigen som är fylld med älvor som trollar fram cupcakes så fort jag ser in i deras tindrande ögon. På stigen i mitt liv kan man äta hur många cupcakes man vill. På stigen i mitt liv är cupcakes ungefär det nyttigaste man kan äta. På stigen i mitt liv kan man välja precis exakt vad man vill ha. Man kan välja hur mycket pengar man vill ha. Man kan välja vem man vill gifta sig med. Vilka kompisar man vill ha. Allt. Allt är rosa och luddigt. Till och med fisarna är rosa och luktar jordgubb.
Sen har jag också mitt livs liv. Mitt livs liv har inte en söt snirklig stig mot framtiden. Mitt livs liv har för det första inte en, utan sjuhundrafemtioelva olika avtagsstigar. Sjuhundrafemtioelva olika val och ingenting som skvallrar om stigen är söt eller ful när jag tar mina första vingliga steg mot den osäkra framtiden. Mitt livs liv har även fått för sig att innehålla saker som inte ska ske. Då när jag med osäkra steg vandrar framåt på den hårda, kalla, stigen med vassa barr som tränger sig in i kroppen genom fotsulorna, då, då hoppar de fram. Sakerna som inte ska ske. Tar tag i min oskyldiga arm med sina kletiga illaluktande tassar. Drar ner mig i djupa, kletiga, illaluktande hål.
Mörka. Djupa. Kletiga. Illaluktande. Förbannade. Jävla. Hål.
Hål där jag tvingas sitta och sniffa fuktig jord och en odör av avföring tills näsborrarna sprängs av otrivsel. Hål som inte alls finns med i mitt liv.
Mitt livs liv stämmer sällan in på mitt liv. Väldigt sällan kommer de överrens. Ändå så får mitt livs liv väldigt ofta precis som det vill. Jag borde säga till mitt livs liv att sluta ta så mycket plats och låta mitt liv få bestämma lite också. Ta bort all illaluktande avföring och istället trycka in rosa, ludna, små blommor i näsborrarna. Det verkar vara mycket mysigare.
/ a
Min stig ser lite annorlunda ut. För mig är det mer än ständig tävling mellan mitt liv och mitt livs liv.
I mitt liv går stigen genom en disneyfilm. Saker sker när dom ska, som dom ska, och precis varför dom ska ske. Alltid i rätt tillfälle. Det är lite som ett kugghjul. Alla händelser passar ihop och hjulet snurrar hela tiden på. Ungefär det jobbigaste som kan hända på stigen i mitt liv är att hitta en liten snigel som har gått vilse som jag måste flytta och sätta på en liten blomma vid vägkanten. Sedan är det bara för mig att fortsätta min vandring på den glittrande stigen mot framtiden. Stigen som är fylld med älvor som trollar fram cupcakes så fort jag ser in i deras tindrande ögon. På stigen i mitt liv kan man äta hur många cupcakes man vill. På stigen i mitt liv är cupcakes ungefär det nyttigaste man kan äta. På stigen i mitt liv kan man välja precis exakt vad man vill ha. Man kan välja hur mycket pengar man vill ha. Man kan välja vem man vill gifta sig med. Vilka kompisar man vill ha. Allt. Allt är rosa och luddigt. Till och med fisarna är rosa och luktar jordgubb.
Sen har jag också mitt livs liv. Mitt livs liv har inte en söt snirklig stig mot framtiden. Mitt livs liv har för det första inte en, utan sjuhundrafemtioelva olika avtagsstigar. Sjuhundrafemtioelva olika val och ingenting som skvallrar om stigen är söt eller ful när jag tar mina första vingliga steg mot den osäkra framtiden. Mitt livs liv har även fått för sig att innehålla saker som inte ska ske. Då när jag med osäkra steg vandrar framåt på den hårda, kalla, stigen med vassa barr som tränger sig in i kroppen genom fotsulorna, då, då hoppar de fram. Sakerna som inte ska ske. Tar tag i min oskyldiga arm med sina kletiga illaluktande tassar. Drar ner mig i djupa, kletiga, illaluktande hål.
Mörka. Djupa. Kletiga. Illaluktande. Förbannade. Jävla. Hål.
Hål där jag tvingas sitta och sniffa fuktig jord och en odör av avföring tills näsborrarna sprängs av otrivsel. Hål som inte alls finns med i mitt liv.
Mitt livs liv stämmer sällan in på mitt liv. Väldigt sällan kommer de överrens. Ändå så får mitt livs liv väldigt ofta precis som det vill. Jag borde säga till mitt livs liv att sluta ta så mycket plats och låta mitt liv få bestämma lite också. Ta bort all illaluktande avföring och istället trycka in rosa, ludna, små blommor i näsborrarna. Det verkar vara mycket mysigare.
/ a
I got a song inside my head, I got a demon in my bed
När jag inte har något att göra och egentligen bara sitter och glor utan anledning så ser jag ofta mig själv klicka mig in på word och öppna ett dokument med den mest ologiska titel jag någonsin sett. Detta ologiska dokument innehåller egentligen ingenting. Det innehåller ingenting förutom ord och meningar från de stunder då mina fingrar har fått för sig att dansa över tangenterna utan anledning. Bara för friheten över att få göra det.
Ibland, nästan aldrig, men ibland, som idag, så läser jag igenom vad det är mina fingrar har fått för sig att yttra sig om den senaste månaden. Ja, dokumentet är några hundra sidor långt. Och ibland hittar man spännande saker. Som nu. En kort text med mycket mening. För mig. Bara för att den handlar om det hemskaste jag vet. Det är så hemskt att jag får ont i skelettet när jag tänker på det. Andra världskriget. Och jag vet. Det finns hemskare saker. Men nej. Inte som man kan se på samma sätt.
Så var så god, här kommer några rader från ungefär det personligaste jag äger:
När jag gick i högstadiet kom det en man till vår skola och föreläste för oss vuxna tonåringar. Medan 80 stökiga elever med röda varbölder i ansiktet och flottigt hår satt och kastade pappersbollar på varandra innehållandes så pass smickrande ord som, ”kuk” och, ”fitta”, vandrade denna man in i salen på ben vingliga av ålderdom. Vi hade blivit tillsagda att ta med oss något mjukt att sitta på, då de så kallade sofforna i aulan var ungefär lika hårda att sitta på som ett paket okokade makaroner, så där satt vi på kuddar, vantar och mössor och försökte lagom mycket tysta oss så att den gamle mannen skulle få lite plats i ljudvågorna.
Han bröt. På polska fick jag reda på senare. Och det kändes hela tiden som att hans röst skulle svika honom. Försvinna ut i luften utan att ge ifrån sig något mer än en hes viskning. En ostadig röst på ostadiga ben tycktes vara det enda som behövdes för att tystnaden skulle lägga sig bland målbrottsröster och falsettskrik.
83 år var han nu. 14 år var han när han blev satt i koncentrationsläger. Separerad från sin familj, vittne till hundratusentals mord, lyckades fly från en gaskammare. Han berättade allt. Allt. Och han grät. Grät när han försökte få oss att förstå de värsta delarna, grät när han försökte få oss att se det som ingen av oss tidigare lyckats se, vi såg, och vi grät. I den stunden spelade varken pappersmarodörerna eller finnmonstren någon roll. I den stunden spelade ingenting förutom hans svaga stämma någon roll. Inte ens makaronsätena som började göra sig påmind i skinkorna.
Resten av dagen blev ganska tyst. Det var liksom ingen som kände för att ställa till med en scen. De flesta kände inte ens för att öppna munnen. Jag kände inte ens för att röra mig, än mindre köpa hans bok, jag ville inte plåga mig själv genom att läsa om det jag nyss hade hört. Ville inte tänka på det. Låtsas att det aldrig hade hänt. För om det nu var så hemskt så vore det ju fruktansvärt orättvist att jag skulle gå där och vara frisk och lycklig.
Det var ungefär då jag fick för mig att jag skulle dö av någon hemsk sjukdom i förtid. För annars vore det orättvist. Det var ungefär då min hjärna ställde in sig på att något hemskt kommer att hända annars är det inte rättvist. Man kan inte leva genom ett liv och bara ha det bra. Nej. Det går inte. Det var jag helt säker på.
Det är jag inte nu. Jag är inte säker. Alls. För jag vet att man kan leva ett liv och bara ha det bra.
Jag tycker fortfarande att världen är hemskt orättvis. Men jag vet att det inte betyder att jag måste drabbas av någon hemsk sjukdom för att väga upp det hela.
/ a
Drops in the river
Att ångra sig är en mänsklig rättighet. Får man inte ångra sig får man heller inte göra fel. Gör man inga fel kan man inte lära sig vad som är rätt. Lär man sig inte vad som är rätt kan man knata på genom livet och bara göra fel för att man tror att det är rätt, skutta ner i noggrant utgrävt hål då när vätskan börjar ta slut i kroppen och den vissnar ihop likt en ledsen blomma som fått för lite vatten, med tanken på att man har gjort allting fel. Fel. Ett liv får man och gör det fel.
Därför får man ångra sig. Man måste få ångra sig. Jag ångrar mig ganska ofta. Nästan hela tiden, jag hinner knappt bestämma mig innan jag ångrar mig, för jag måste ju göra rätt. Jag vill inte vara den som ligger där i gropen, med djupa rynkor som skvallrar om min ålder, medan lass efter lass med fuktig illaluktande jord skyfflas över mig, och vetskapen om att jag har gjort fel.
Allra helst skulle jag vilja ha någon som alltid kunde berätta för mig vad som är rätt och vad som är fel.
Du ska läsa till pilot, det är ditt kall, seså sätt igång, eller du ska äta kyckling idag, något annat vore fel, eller du ska köpa den där koftan trots att den kostar alla pengar du äger, du kommer tacka dig själv en vacker dag.
Då vore livet så himla enkelt. Men det är inte enkelt, för ingen har en aning om varför vi ens lever, så varför skulle någon veta vad man ska göra med livet som ingen vet varför vi har? Därför ångrar man sig. Varje val som jag gör har alltid en baksida, för tänk om man valt det andra alternativet? Vad hade hänt då?
Jag hatar att inte veta vad som är rätt. Men om jag väl vet vad som är rätt har jag ingenting emot att göra fel. För jag gör gärna fel. Men bara om jag vet att jag gör det för att jag inte vill göra det som är rätt.
/ a
Därför får man ångra sig. Man måste få ångra sig. Jag ångrar mig ganska ofta. Nästan hela tiden, jag hinner knappt bestämma mig innan jag ångrar mig, för jag måste ju göra rätt. Jag vill inte vara den som ligger där i gropen, med djupa rynkor som skvallrar om min ålder, medan lass efter lass med fuktig illaluktande jord skyfflas över mig, och vetskapen om att jag har gjort fel.
Allra helst skulle jag vilja ha någon som alltid kunde berätta för mig vad som är rätt och vad som är fel.
Du ska läsa till pilot, det är ditt kall, seså sätt igång, eller du ska äta kyckling idag, något annat vore fel, eller du ska köpa den där koftan trots att den kostar alla pengar du äger, du kommer tacka dig själv en vacker dag.
Då vore livet så himla enkelt. Men det är inte enkelt, för ingen har en aning om varför vi ens lever, så varför skulle någon veta vad man ska göra med livet som ingen vet varför vi har? Därför ångrar man sig. Varje val som jag gör har alltid en baksida, för tänk om man valt det andra alternativet? Vad hade hänt då?
Jag hatar att inte veta vad som är rätt. Men om jag väl vet vad som är rätt har jag ingenting emot att göra fel. För jag gör gärna fel. Men bara om jag vet att jag gör det för att jag inte vill göra det som är rätt.
/ a
Remember, remember the 5th of november
Den femte november betyder bonfire night. Den femte november betyder bränna mr Fawkes på bål, se elden svälja hans ondskefulla lemmar med sitt stora smärtsamma gap, höra hans panikslagna skrik på hjälp i den kalla novembernatten. Avfyra raket efter raket för att fira att skriken äntligen har tystnat och att han är borta. Borta. Borta.
Men mest av allt handlar bonfire night om London. Och med london menar jag inte staden utan människorna. Alla underbara varelser som gjort att dagarna som spenderats i denna ganska fantastiska stad flytit på som smält smör även de dagar man mest av allt har känt för att slita av sig håret och hänga sin arbetsgivare i det. För det fanns dagar då allt var hemskt. Ganska många dagar. Men det fanns alltid människor runt omkring. Som fattade exakt hur jobbigt det kunde vara att vakna och upptäcka att ett frukostkrig ägt rum på morgonen. Människor som fattade hur jobbig en dammsugarsladd verkligen kan vara. Hur jobbiga snoriga ungar kan vara. Utan dessa människor hade jag dragit för längesen. Nästan på en gång.
Men dessa människor finns. Och bonfire night reunion är en tradition jag redan älskar med hela kroppen. En fin tradition som får mig att istället klappa håret på plats istället för att vilja slita av det. Ett gäng blandade personligheter som kanske egentligen inte skulle umgås om det inte varit för detta. Det är mycket fint måste jag säga. Och för att vara sådär fint känslosam som jag har hört att man ska vara så måste jag säga att jag tycker otroligt mycket om er allihop.
/ a
Men mest av allt handlar bonfire night om London. Och med london menar jag inte staden utan människorna. Alla underbara varelser som gjort att dagarna som spenderats i denna ganska fantastiska stad flytit på som smält smör även de dagar man mest av allt har känt för att slita av sig håret och hänga sin arbetsgivare i det. För det fanns dagar då allt var hemskt. Ganska många dagar. Men det fanns alltid människor runt omkring. Som fattade exakt hur jobbigt det kunde vara att vakna och upptäcka att ett frukostkrig ägt rum på morgonen. Människor som fattade hur jobbig en dammsugarsladd verkligen kan vara. Hur jobbiga snoriga ungar kan vara. Utan dessa människor hade jag dragit för längesen. Nästan på en gång.
Men dessa människor finns. Och bonfire night reunion är en tradition jag redan älskar med hela kroppen. En fin tradition som får mig att istället klappa håret på plats istället för att vilja slita av det. Ett gäng blandade personligheter som kanske egentligen inte skulle umgås om det inte varit för detta. Det är mycket fint måste jag säga. Och för att vara sådär fint känslosam som jag har hört att man ska vara så måste jag säga att jag tycker otroligt mycket om er allihop.
/ a
Åldersnoja?
Att jag, äldre, och alla andra i min ålder traskar upp en siffra i ålder varje år tycker jag inte är det minsta konstigt. Egentligen är det ganska logiskt. Livet är uppbyggt på år. Om man räknar från det året man föddes kan man ganska enkelt räkna ut hur gammal man är. Jag är 19 år. Det är ganska simpelt.
Men att yngre människor åldras tycks vara obegripligt för min hjärna att förstå. Att de små, små, små barnen som skuttade runt och lekte barnsliga lekar hela dagarna utanför mitt tonårsvuxna fönster, nu får gå på krogen går inte att banka in i min hjärna hur jag än försöker. Att min yngsta kusin fyller tvåsiffrigt, om han inte redan har gjort det, är nog ännu konstigare. Jag tycker han är fyra, är jag riktigt generös med åren kan jag sträcka mig till sju, kanske. Men då är jag riktigt generös.
Och när jag tänker på detta så kommer jag på att jag bara har en månad kvar att vara tonåring på. Sen blir jag officiellt vuxen. För det blir man. Vuxen. Så fort man fyller 20 blir man vuxen. Det har jag hört. Och istället börjar min lillasyster ta itu med tonårsåldern. Min lilla, lilla, lilla lillasyster. Hur kan det vara möjligt?
Och hur kan det vara möjligt att få panik över att lämna tonårsåren bakom sig? För dom är rätt kassa. Och ändå ganska underbara. Men mest kassa. Tror jag. Och mysiga. Och hemska.
Jag har inte åldersnoja. Vill jag tro. För man kan inte ha åldersnoja för att fylla 20. Det kan man inte.
/ a
Men att yngre människor åldras tycks vara obegripligt för min hjärna att förstå. Att de små, små, små barnen som skuttade runt och lekte barnsliga lekar hela dagarna utanför mitt tonårsvuxna fönster, nu får gå på krogen går inte att banka in i min hjärna hur jag än försöker. Att min yngsta kusin fyller tvåsiffrigt, om han inte redan har gjort det, är nog ännu konstigare. Jag tycker han är fyra, är jag riktigt generös med åren kan jag sträcka mig till sju, kanske. Men då är jag riktigt generös.
Och när jag tänker på detta så kommer jag på att jag bara har en månad kvar att vara tonåring på. Sen blir jag officiellt vuxen. För det blir man. Vuxen. Så fort man fyller 20 blir man vuxen. Det har jag hört. Och istället börjar min lillasyster ta itu med tonårsåldern. Min lilla, lilla, lilla lillasyster. Hur kan det vara möjligt?
Och hur kan det vara möjligt att få panik över att lämna tonårsåren bakom sig? För dom är rätt kassa. Och ändå ganska underbara. Men mest kassa. Tror jag. Och mysiga. Och hemska.
Jag har inte åldersnoja. Vill jag tro. För man kan inte ha åldersnoja för att fylla 20. Det kan man inte.
/ a
Hejdå, jag kommer inte att sakna dig!
Egentligen är jag en ganska positiv människa. Egentligen. Det krävs inte mycket för att göra mig glad, nästan ingenting alls, det brukar komma av sig själv. Men efter två månaders varvning av olika sjukdomar, då den mesta tiden spenderats sängliggandes, glömmer man lätt bort dom där små extra bitarna som gör att glädjen flyger upp i rymden och snurrar runt några varv och bränner sig på lite olika stjärnor.
Som en konsekvens av detta har jag totalt glömt bort hur otroligt glad jag blir och hur otroligt underbart det är att springa i höstregn. Enligt mig är det den ultimata träningsformen. Om jag fick välja skulle jag installera ett gym med hösttemperatur och anordna regnmaskiner så det är fritt fram för varje enstaka liten människa att njuta året om. Det borde vara en mänsklig rättighet. Minst sagt.
Det är till och med så underbart att min kropp börjar springa helt av sig själv. Bara sådär. En kropp som blir anfådd av att gå till skolan skuttar helt plötsligt glatt på i den regniga världen. Den tar över huvudtaget ingen hänsyn till att den tillbringat de senaste månaderna liggandes och tappat i stort sätt alla muskler den någonsin har ägt. Skutt, skutt, skutt. 7 km senare hoppar den innanför dörren och sparkar av sig de blöta skorna, sätter igång och börjar städa som om inget hade hänt, och innuti finns en flicka som undrar hur fan det där gick till? Som tror sig ha alla möjliga sjukdomar i hela världen, cancer på alla ställen som går, prostatacancer inkluderat, alla virus som finns, alla hjärtfel, blodsjukdomar. Allt. Den enda sjukdom hon egentligen äger är en som inte farbror doktorn kan göra något åt. Något som kallas hypokondri.
Jag tror det är dags att slänga hypokondrin i en gödselstack och låta den förmultna med illaluktande kobajs. För hallelulja jag har en ganska frisk kropp trots allt. Även om jag äger ett par gälar.
/ a
2 atoms in a molucule
Jag har ett fantastiskt fint beroende som jag trivs väldigt bra med. Det beroendet kallas för musik. Ibland får jag musikabstinens - det betyder att jag lever mitt liv med känslan av att någonting saknas utan att kunna sätta ord på vad det egentligen är, tills jag kommer på att jag inte har tagit mig tid att lyssna på musik.
Det betyder inte att lyssna på musik när jag göra någonting, som när jag går till skolan, diskar sju ton med disk, eller gör ett försök att inte bränna fast falukorven i stekpannan. Utan att sätta mig ner och lyssna. Och det är när jag gör det som jag kommer på att det är det som saknats. Att lyssna, riktigt lyssna, inte bara höra. Det är en väldigt stor skillnad på att lyssna och på att höra. Musik som spelas på radion är egentligen ingen musik att lyssna på, det är väldigt få tillfällen då det kommer en låt på radio som man riktigt kan lyssna på, det mesta går bara att höra.
Därför tycker jag nu att ni ska ta ert förnuft till fånga och lyssna, inte höra, lyssna på dessa låtar. Det är som kokain i öronen och trumhinnorna njuter. Höra är silver - lyssna är guld.
/ a
I gave you all
Någonting som jag tycker är väldigt trevligt är att spendera pengar. Något som är ännu roligare är att spendera pengar på saker som betyder någonting, saker som kan göra en lycklig, som en ny jacka som man helt enkelt inte kan se sig själv leva utan, eller en resa till en plats där man kan känna sig lite annorlunda ett tag. Men mestadels handlar det nog mest om att investera. Byta ut siffror mot saker. Upplevelser.
När jag gick på lekis bad vår fröken oss en dag att rita en bild på vad vi ville bli när vi blev stora. Så med kletiga barnhänder greppade vi de snoriga kritorna och släppte lös vår kreativa skaparanda. De flesta ville bli poliser. Med undantag för vissa flickor som ville bli prinsessor. På min bild ritade jag en coca cola - burk och skuttade sedan glatt fram till fröken för att visa vad jag hade skapat. Jag ville nämligen inte bli polis. Inte prinsessa, frisör, eller ridlärare. Jag ville bli uppfinnare. Jag ville uppfinna en egen läsk, lika populär som coca cola, för jag hade fått höra att han som uppfunnit coca cola nästan var rikast i världen. Senare fick jag höra att han som uppfann Monopol också hade ruskigt trångt i plånboken. Och IKEA behöver jag väl knappast ta upp.
Senare förstod jag att det skulle bli svårt att satsa helhjärtat på att tillbringa dagarna åt att komma på små fina idéer som skulle göra mig till multimiljonär. Då ville jag bli polis. Som alla andra. Men uppfinnarskallen sitter fortfarande kvar, och varje gång jag kommer på någonting klurigt, som en rund stekspade eller så, så kommer uppfinnaren tillbaka och skämmer bort mig med ganska fantastiska tankar på hur jag skulle spendera de underbart doftande uppfinnarpengarna.
Jag är nästan sjukligt engagerad när det gäller möjligheter att göra mig svinigt rik. Pengar kanske inte kan köpa lycka. Men det kan köpa frihet. Och för mig är frihet lycka.
/ a
När jag gick på lekis bad vår fröken oss en dag att rita en bild på vad vi ville bli när vi blev stora. Så med kletiga barnhänder greppade vi de snoriga kritorna och släppte lös vår kreativa skaparanda. De flesta ville bli poliser. Med undantag för vissa flickor som ville bli prinsessor. På min bild ritade jag en coca cola - burk och skuttade sedan glatt fram till fröken för att visa vad jag hade skapat. Jag ville nämligen inte bli polis. Inte prinsessa, frisör, eller ridlärare. Jag ville bli uppfinnare. Jag ville uppfinna en egen läsk, lika populär som coca cola, för jag hade fått höra att han som uppfunnit coca cola nästan var rikast i världen. Senare fick jag höra att han som uppfann Monopol också hade ruskigt trångt i plånboken. Och IKEA behöver jag väl knappast ta upp.
Senare förstod jag att det skulle bli svårt att satsa helhjärtat på att tillbringa dagarna åt att komma på små fina idéer som skulle göra mig till multimiljonär. Då ville jag bli polis. Som alla andra. Men uppfinnarskallen sitter fortfarande kvar, och varje gång jag kommer på någonting klurigt, som en rund stekspade eller så, så kommer uppfinnaren tillbaka och skämmer bort mig med ganska fantastiska tankar på hur jag skulle spendera de underbart doftande uppfinnarpengarna.
Jag är nästan sjukligt engagerad när det gäller möjligheter att göra mig svinigt rik. Pengar kanske inte kan köpa lycka. Men det kan köpa frihet. Och för mig är frihet lycka.
/ a
Att befinna sig ovan mark
Jag vet inte mycket om kärlek. Men jag vet tillräckligt för att kunna säga att jag vet hur det känns när kärleksdrogen pulserar i blodådrorna. Ni vet. När allt är så himla fint, allting får en helt ny mening, då när spöregnet får himlen att verka blå, när punkan på cykeln plötsligt blir lite gullig, då när till och med disken är uppmuntrande att ta itu med.
Att vara kär kan vara himla fint. Det är himla fint. Till exempel kan man strunta i att lyssna på jordens tråkigaste föreläsare och istället krypa in i sin egna lilla värld i sin lilla hjärna och skutta runt på glada ben och sprida glädje i världen. Och som ni kanske har koll på så finns det två typer av kärlek:
1. Besvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta slår volter och leker gymnastik i din lilla kropp på grund av en viss person - vars egna hjärta leker och har för sig små gymnastikövningar på grund av dig. Kort sagt: ni vill pussa på varandra.
2. Obesvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta kämpar frenetiskt, skuttar upp och ned som en studsboll, försöker sig på de allra svåraste konsterna för att få "denna någons" hjärta att hoppa lika mycket tillbaka, men inte lyckas. Kort sagt: du vill pussa på någon som inte vill pussa på dig.
Om man får välja så väljer man den första. Den andra har lite motsatt effekt. Regnet blir istället till skyfall, punkan på cykeln blir så jobbig att hela cykeln förtjänar att hamna i en å, och disken växer trotsigt ända upp till taket och vägrar försvinna trots att man tömmer en hel flaska diskmedel på den.
Nu är det så att mitt skutt-hjärta har valt att gå den första vägen. Den lyckliga vägen. Jag är alltså, glad, glad, glad. Så nu kommer då den stora frågan: vem är det jag är kär i?
/ a
Att vara kär kan vara himla fint. Det är himla fint. Till exempel kan man strunta i att lyssna på jordens tråkigaste föreläsare och istället krypa in i sin egna lilla värld i sin lilla hjärna och skutta runt på glada ben och sprida glädje i världen. Och som ni kanske har koll på så finns det två typer av kärlek:
1. Besvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta slår volter och leker gymnastik i din lilla kropp på grund av en viss person - vars egna hjärta leker och har för sig små gymnastikövningar på grund av dig. Kort sagt: ni vill pussa på varandra.
2. Obesvarad kärlek - vilket betyder att ditt hjärta kämpar frenetiskt, skuttar upp och ned som en studsboll, försöker sig på de allra svåraste konsterna för att få "denna någons" hjärta att hoppa lika mycket tillbaka, men inte lyckas. Kort sagt: du vill pussa på någon som inte vill pussa på dig.
Om man får välja så väljer man den första. Den andra har lite motsatt effekt. Regnet blir istället till skyfall, punkan på cykeln blir så jobbig att hela cykeln förtjänar att hamna i en å, och disken växer trotsigt ända upp till taket och vägrar försvinna trots att man tömmer en hel flaska diskmedel på den.
Nu är det så att mitt skutt-hjärta har valt att gå den första vägen. Den lyckliga vägen. Jag är alltså, glad, glad, glad. Så nu kommer då den stora frågan: vem är det jag är kär i?
/ a
Älskade lilla knöl
När man åker tåg kan man tänka på mycket. Man kan till exempel tänka på varför gubben som sitter bredvid läser en 1000 sidor lång bok om runstenar, man kan tänka på hur mycket skog som får plats i ett land, man kan tänka på att en kaffe, en macka och fyra kolor kostar lika mycket på SJ som en film kostar på Coop.
Jag tänkte på detta. Men det jag tänkte mest på var att jag var glad. Glad över att för en gångs skull veta vad det är för fel på mig, och det kan låta sjukt, jag lider verkligen med denna knöl i halsen. Egentligen är den inte det minsta gullig. Men den är ett faktum, någonting som alla kan se och förstå, någonting man kan ställa diagnos på. Något som finns. En sjukdom som finns. När den är borta så är den borta. Borta. Och då är allt bra. För då är jag frisk.
Jag har så många gånger haft sjukdomar som inte finns. Sjukdomar som jag är säker på att jag har och när jag går till doktorn så säger han: Jag vet inte vad det är för fel, men avvakta och hör av dig om det blir värre. Eller: Ta lite nässpray. Eller: Lägg i mjuka sulor i skorna. Eller: Ta en alvedon. Eller: Stretcha morgon och kväll.
Och så går jag besviken hem från farbror doktorn och är fortfarande lika rädd och säker på att jag har en livshotande sjukdom som spökar i mig som ingen vet vad det är. För det är ju aldrig någon som vet vad det är. Detta kan kallas hypokondri. Och jag vet att jag är smått hypokondrisk. Jag vet att det är därför jag vaknar mitt i natten och tycker att det smärtar i vänsterarmen, sätter mig upp och inväntar en hjärtinfarkt, försöker andas normalt men mitt hjärta bultar som steg i ett maratonlopp, dunk, dunk, dunk, och jag får panik. Är säker på att jag ska dö. Men jag dör inte.
Så att denna knöl i min hals verkligen finns och verkligen går att ta bort är underbart skönt.
Så nu tänker jag knöla in all hypokondri i pissknölen och när den är borta är jag botat för allt. Alltid. Frisk, frisk, frisk!
/ a
Jag tänkte på detta. Men det jag tänkte mest på var att jag var glad. Glad över att för en gångs skull veta vad det är för fel på mig, och det kan låta sjukt, jag lider verkligen med denna knöl i halsen. Egentligen är den inte det minsta gullig. Men den är ett faktum, någonting som alla kan se och förstå, någonting man kan ställa diagnos på. Något som finns. En sjukdom som finns. När den är borta så är den borta. Borta. Och då är allt bra. För då är jag frisk.
Jag har så många gånger haft sjukdomar som inte finns. Sjukdomar som jag är säker på att jag har och när jag går till doktorn så säger han: Jag vet inte vad det är för fel, men avvakta och hör av dig om det blir värre. Eller: Ta lite nässpray. Eller: Lägg i mjuka sulor i skorna. Eller: Ta en alvedon. Eller: Stretcha morgon och kväll.
Och så går jag besviken hem från farbror doktorn och är fortfarande lika rädd och säker på att jag har en livshotande sjukdom som spökar i mig som ingen vet vad det är. För det är ju aldrig någon som vet vad det är. Detta kan kallas hypokondri. Och jag vet att jag är smått hypokondrisk. Jag vet att det är därför jag vaknar mitt i natten och tycker att det smärtar i vänsterarmen, sätter mig upp och inväntar en hjärtinfarkt, försöker andas normalt men mitt hjärta bultar som steg i ett maratonlopp, dunk, dunk, dunk, och jag får panik. Är säker på att jag ska dö. Men jag dör inte.
Så att denna knöl i min hals verkligen finns och verkligen går att ta bort är underbart skönt.
Så nu tänker jag knöla in all hypokondri i pissknölen och när den är borta är jag botat för allt. Alltid. Frisk, frisk, frisk!
/ a
