Jag försöker. I alla fall försöker jag ganska mycket. Kanske inte allt jag har. Det gör jag inte. Men jag försöker. Försöker koppla ihop de bokstäver som ögonen granskar med mitt förstånd. Försöker hitta det där sambandet mellan ord och mening. Försöker förstå vad det är jag läser.

Men det går inte. Min hjärna har tagit semester. Äntligen.  

Jag är som den där figuren, den som stadigt står med fyra ben på jorden, den som istället för ett huvud bara har ett virrvarr av grönska och blommor, den som på hjärtats plats har en liten leende sol.

För varje gång min blick möter orden som hjärnan ska förstå. Varje gång jag försöker förstå vad det är jag gör så avbryts jag av ett onödigt stort leende som kommer från ingen annan än mig själv. Jag känner mig lite som den leende katten i Alice i underlandet onödigt glad för något onödigt litet. Och samtidigt något nödvändigt stort.

Orden och meningarna jag ska förstå får vänta. Vänta tills min hjärna kommer tillbaka från semestern. Vänta tills mitt förstånd går att greppa igen. För nu jag är upptagen med att se blommor och underbart doftande moln sprudla från den öppna boken med saker jag ska förstå. Upptagen med att känna mig onödigt, underbart, jävla glad. Upptagen med att dricka te, lyssna på musik och känna mig som den leende katten.

Han är ganska fin. Den leende katten. Jag funderar på att skaffa mig en rosa päls att svepa in mig i. Svepa in mig och mitt fjantiga leende till hjärta. Vi skulle kunna bli tvillingar. Jag och katten. Vi har ganska mycket gemensamt. Och om jag skulle vara ett djur skulle jag faktiskt vara en katt. Jag ser det framför mig. Det är en mycket vacker syn.

/           a