Något som jag är väldigt dålig på är att vara själv. För att uttrycka det på bästa sätt kan vi säga såhär: jag hatar att vara själv. Det finns absolut ingenting behagligt med att vara ensam. Inte över huvudtaget. Jag kommer aldrig att förstå hur människor kan tycka det är skönt, hur det kan finnas människor som njuter av  att "ta hand om sig själva" en hel helg. Det finns inte i min värld. Vad betyder ens "ta hand om sig själv"? Ska man sitta och klappa sig på armen och sjunga en fin liten visa medan man stirrar ut i ett tomt rum och riktigt känner in ensamheten? Är det att ta hand om sig själv så trivs jag nog bättre med att inte ta hand om någon alls. Alternativt ta hand om någon annan. Men aldrig någonsin kommer jag att förstå det fina med att ta hand om sig själv.

När jag är ensam blir ensamheten så fruktansvärt påtaglig. Den liksom hänger i luften som ett stort, tjockt, fuktigt moln. Ett stort, tjockt, fuktigt moln som sakta sänker sig ner över mig och kväver mig i min egen ensamhet. Den enda människa som finns i detta ensamhetsmoln är jag. Bara jag. Ensam. Kvävd. Själv. Lämnad. Bortglömd.

I min ensamhet är det ingen som märker om jag är glad. Ingen som märker om jag är ledsen, skrattar, gråter, dör. Ingen. I min ensamhet finns bara jag. Bara jag och ett stort, fult, moln som sveper in mig i en depression. Depression över att inte kunna vara social. Depression över att tala utan att få något svar. Depression över att hälla ut middagen på golvet utan att någon reagerar.

Ensamheten är, har alltid varit, och kommer alltid att vara min fiende. Vi kommer aldrig någonsin att komma överrens. Jag hatar den. Hatar den med hela mitt hjärta. Hatar. Hatar. Hatar.

/         a